Predikan som fick mig att missa Karis
En torsdag i januari tog jag tåget från Åbo österut. Slutdestinationen var retreatgården Snoan, jag skulle hoppa av i Karis och såg redan fram emot att på närtåget mellan Karis och Lappvik kanske stöta på andra som också skulle dit.
Jag reste med lätt packning, det var egentligen bara kassen med sängkläder och handduk som tog lite mera plats där jag bredde ut mig på min plats i tågvagnen. Jag hade sparat en av de senaste dagstidningarna till tågresan för att läsa den riktigt i lugn och ro medan vi susade mot nyländska marker.
Det här var lite efter att den nuvarande amerikanska presidenten hade svurits in till sitt ämbete. I tidningsspalterna dominerade beskrivningar av ceremonierna och analyser av hur både den amerikanska och den globala framtiden skulle påverkas under de kommande åren. Under de senaste arbetsdagarna hade jag i nyhetsflödet förstått att biskopen av Washington hade hållit en uppmärksammad predikan i samband med ceremonierna, men jag hade inte desto närmare hunnit kolla in vad det handlade om.
När jag satt där i tågvagnen den där eftermiddagen i vinterskymningen tog jag mig tid att läsa på, både i min dagstidning och i nätartiklar. Jag lyssnade på den virala predikan. Många texter från nordiska sammanhang tog upp samma sak redan i ingressen, att biskop Mariann Edgar Budde var svenskättad. Men det stora var nog vad hon sade, och hur. Jag både imponerades och berördes av hur hon utan affekt och höjd röst talade vardagsförankrade, kristallklara ord om nåd och barmhärtighet. Det var stundvis nästan som att höra en variant av Bergspredikan.
Nu i september kommer Budde till Sverige, och var det kanske så att hon också besöker andra nordiska länder. Inspirerad av vad jag hittills läst om och av Budde är jag nyfiken på att läsa artiklar eller intervjuer med mera av hennes tankar att fundera på. Hon har bl.a. skrivit en bok med titeln “Following Christ Teaches Us to Be Brave”, den hoppas jag komma åt under hösten.
Mitt i alla orosmoln och orättvisor som under de senaste åren har blivit allt mörkare både hos oss och på annat håll i världen känner jag ett behov och en önskan om att utmana också min tro. Eller jag menar egentligen att jag vill göra något konkret av min tro, inte bara ha den som något som finns på ett vagt teoretiskt plan i mina tankar, jag vill försöka låta min tro blomma mera ut också i ord och handling. Då kan det behövas inre och yttre mod av olika sorter, både i smått och stort. Mod att se, mod att förstå, mod att inte vara tyst.
Washington-biskopens predikan drabbade mig så intensivt att jag inte märkte att vi stannade i Karis där jag borde ha bytt tåg. Jag fick lov att åka vidare ända till Alberga och därifrån ta ett annat tåg tillbaka. Ordentligt försenad klev jag senare samma kväll in i Snoans varma brasrum, omfamnad av retreatens stillhet fortsatte orden om nåd och barmhärtighet omsatt i verkligheten att klinga inom mig.
