Tankar om att växa

För en tid sedan tog jag en längre promenad genom Mainz botaniska trädgård. Jag valde undantagsvis att inte ta med en väska och inte använda hörlurar. Jag ville vara ensam med mina tankar en stund (något jag borde vara oftare). Efter att ha gått omkring i kanske fyrtio minuter stötte jag på ett väldigt stort träd precis vid stigen. Jag rörde vid stammen, och förundrade mig en stund över hur stabilt det kändes under min hand. Såklart är det stabilt, men det hade gått så länge sen jag verkligen rörde vid ett träd att jag hade glömt bort hur det verkligen känns. Känslan väckte många tankar om hur träd och människor på många sätt är lika, och hur människor borde sträva emot att vara mer som träden. Trädet är i många allegorier en symbol för styrka och uthållighet och just nu känns det som att jag uppskattar den tanken mer än tidigare.

Det tar länge för ett träd att verkligen växa upp till skyarna, att få en stam som är så stabil att den inte rubbas och för rötterna att gräva ner sig djupt. Medan trädet är ungt böjer det sig mer för vinden men står kvar. Ett träd kommer inte undan det skedet då det svajar. För att bli sitt stabila jag måste det först uthärda stormar och vintrar medan det rotar sig. Det gäller helt enkelt att hålla i sig när vinden viner och med tiden kommer en inre stabilitet som ger trygghet i osäkerheten.

Jag är inte där ännu. Jag är 23 år gammal och i en tid i livet då man måste fatta många beslut som kan vara viktiga i framtiden. Det hjälper inte att stora beslut för mig kan leda till stora känslor, jag känner allting väldigt starkt. Tröskeln är låg för att jag ska bli nervös över stora beslut och jag funderar om och om igen ifall det verkligen är rätt eller ej. Jag måste alltså komma ihåg att det är okej. Jag växer med varje dag för att bli starkare, men i och med den processen så svajar jag ännu med vinden. Trots att jag svajar, betyder det inte att jag fallit, träden som svajar sitter envist kvar i marken. Nu när känslorna är starka och besluten svåra att fatta gäller det för mig att hålla i mig. Bara rötterna håller så gör det ingenting att stormen blåser på, jag växer just nu och det gör mig starkare. En dag kommer de vindar som nu känns farliga knappt märkas av.

Alla träd jag gick förbi hade sin egen bark, och varenda en hade sina egna markeringar och berättar sin egen historia. Vissa träd har bark som är slät och fin, medan andra har väldigt tydlig, skrovlig bark. Träden med slätare bark hade ändå sina egna märken, som helt enkelt såg annorlunda ut. De större träden hade tydligare märken och ärr än de unga och vissa träd hade stora sprickor på grund av något det varit med om. Det påminde mig om människor.

Vi har också alla våra egna ärr. Ibland är de mer synliga än andra, och ibland tar de helt enkelt en annan form. Varje märke på våra kroppar är en del av vår berättelse, ett tecken på att vi har vuxit eller kanske någonting vi har överlevt. Ju äldre man är, ju mer man upplevt, desto mer tecken har man. Parallellerna är tydliga.

De här insikterna har jag tagit med mig hem och funderat på en del. Jag har kommit hem från mitt utbyte och ska flytta, påbörja ett nytt kapitel. Vindarna blåser och det känns tungt och skrämmande att hålla i sig, men jag klarar det. Det krävs starkare vindar än så här för att riva upp mina rötter. Jag har redan nu hack och linjer i min bark, men de är en del av vem jag är och visar att jag vuxit. Jag har bestämt att jag tänker bli lika stark som trädet jag lade handen på i Mainz, och vara lika stolt över hur just jag är unik.