Bemötandets betydelse för den fortsatta vandringen på livets väg
Föreställ dig att det har hänt någonting riktigt jobbigt i ditt liv. Du är trött, ledsen och dessutom fungerar inte ditt busskort. Efter några misslyckade försök med busskortet mot avläsaren säger chauffören: ”Det är okej, gå och sätt dig, det är säkert något fel på avläsaren”.
Eller att du försöker få hjälp från välfärdsområdet som ensamstående förälder då orken håller på att ta slut. Den ena socialarbetaren säger att du behöver mera hjälp, ”vi skickar er vidare till följande nivå”, och den andra socialarbetaren tycker du borde klarar dig själv.
Du är en ungdom, kanske med invandrarbakgrund, som inte riktigt passar in. Eller vem vet, för ingen vill ta dig med för att ge dig en chans. Plötsligt träffar du människor som välkomnar dig med, du blir sedd och accepterad. Kanske du känner på dig att allting inte är så bra som det ser ut, men hej, du blir sedd. Din mamma vädjar till dig att hitta andra vänner, dessa är inte bra för dig. Men är det verkligen bättre att känna sig ensam och utanför?
Eller, du har varit i fel sällskap och försöker börja om. Du har funnit en plats där du känner dig trygg och märker att du blir accepterad som den du innerst inne är, den personen du inte vågar visa till vem som helst. Utanför den trygga platsen finns det ingen som vill se ditt rätta jag, utan du får hållas på avstånd för man vet ju aldrig vad du hittar på till näst.
Kan det vara så enkelt att om alla människor skulle bli bemötta med kärlek och förståelse, skulle det finnas färre som mår dåligt? Färre som gör andra människor illa och flera som skulle känna sig inkluderade i vårt samhälle? Flera som skulle orka bättre med alla utmaningar och helt enkelt må lite bättre?
Med dessa funderingar tänker jag inte att till exempel våldshandlingar är okej men bemötandets betydelse kan spela en stor roll i valet av den fortsatta vandringen på livets väg, om den fortsätter åt samma håll eller om man väljer eller får stöd i att välja en annan riktning.
