Om smärta (3)

Jesus grät över Jerusalem. Han grät för att Israels folk inte förstod att ta emot honom som den han var och är.

Vi har gått in i vår traditions djupare fasta. Följ mig, säger Jesus till var och en av oss.

Vad ska vi då göra? kan vi undra.

Förutom fysisk smärta och förföljelse på grund av tron på Kristus, kan den kristna mänskan känna smärta och sorg över alla mänskor som inte ännu känner Jesus. Gud vill nå ut till alla mänskor och alla folk med sitt frälsningsbudskap. Jesus är tydlig med vad det innebär att inte dela evigheten med Gud. Har vi som kristna förstått det? Sörjer vi över att våra släktingar och grannar, goda vänner, hela folkslag lever utan Jesus? Sörjer vi över att vi ofta är en insidekyrka med försiktiga budskap om Guds kärlek, men inte vågar gå ut med hela budskapet om hur djupgående följderna är för den som förnekar Kristus som Guds son och Frälsare?

Så finns det en smärta som den kristne kan uppleva av uppochnedvänd art: Jag kan känna smärta när någon annan gör mig illa. Inte för att den mänskan orsakar mig fysisk eller psykisk smärta, utan över det som den behandling av mig orsakar gärningsmannen själv. Ju mer jag slår desto lättare är det att slå följande gång. Ju mer jag ljuger desto lättare är det att ljuga igen och så förhärdas hjärtat. Och så tänker jag att det finns en bakliggande orsak till att en annan mänska baktalar, angriper, sviker, bedrar en annan mänska. Vad bär den mänskan med sig när hon vill göra den andra illa? Också häri ligger en sorg. Någonting har någon gång gått sönder och det söndriga fortsätter att söndra. Så tillkommer faktiskt sorgen över att Jesus sörjer över att jag som kristen och mänska blir illa behandlad. Jag är hans ädelsten, han har köpt mig med sitt blod genom sin död på korset. Han vill inte att någon annans ondska drabbar mig. Och minst att jag ger tillbaka med samma mått.

I Jesu ögon är vi alla lika värdefulla. Det är genom det filtret vi varje dag behöver se oss själva och våra medmänskor på tåg, i buss, i grannskap, i familj och släkt. Här väger ingen tyngre. Men den kristne har ett ansvar – för hon har sett. Hon har ett ansvar att bära andras smärta. Och all smärta bärs i sista hand av Jesus själv.