Om att ha allt vi behöver

Maria Sjölund 28.02.2025

”Yeeeeeh”! Femåringen sträcker upp armarna i luften och det går inte att ta miste på glädjen över att se mig. Vi har träffats en gång förut. Då var det tråkigt och han ålade under bordet, suckade och knarrade medan mamman och jag pratade. Nu var det annorlunda. Jag är förmodligen ett av få bekanta ansikten på ön. Jag ska lämna några kassar med kläder till den nyanlända familjen. Min plan är att bara överräcka dem i dörröppningen, men mamman drar in mig över tröskeln och pekar på mina skor och min jacka. Hon vill att jag stannar en stund. Vi har inget gemensamt språk, med gester och miner kommunicerar vi. En språk-app i telefonen blir vår tolk.

Inne i lägenheten tar femåringen mig i handen och visar mig ivrigt runt. I hallen hänger fem jackor och fyra par skor står i skohyllan. I salen finns två sängar samt en spjälsäng och några få leksaker. I ett sovrum sover en bebis i en vagn, i ett annat rum sitter en syster vid sitt skrivbord och storebror sitter vid köksbordet. Det är avskalat, för att inte säga lite naket i deras hem. Inga mattor, inga gardiner eller tavlor. Inga prylar strödda här och där. Det ekar lite tomt. Femåringen visar mig hur jag skall sätta mig på stolen vid köksbordet. Mamman början plocka ur klädkassarna och efter några plagg letar sig ett par tårar nerför kinden. Hon tittar på mig och utbrister något som nog betyder tack. Tack så mycket! De vill bjuda mig på något. Det är konstigt, för vi ”pratar” och förstår varandra, fast det egentligen inte borde gå. Det är en familj med mycket kärlek, trots att familjen varit med om mer än de flesta och trots att en familjemedlem är kvar i hemlandet, eller kanske tack vare det?

Jag frågar via appen, om det är något de behöver. ”Nej”, svarar mamman, ”vi har allt vi behöver”. Kärl, kastruller? Hon öppnar skåpen och visar att de har några tallrikar, glas och bestick. Jag får några hemlagade kolor i en påse. Jag frågar en gång till om det finns något de behöver och hon upprepar att de har allt de behöver. En stund senare nämner hon i alla fall fem saker som de skulle uppskatta att få. Jag lovar att ordna det.

Lite omtumlad lämnar jag lägenheten med min kolapåse i handen. Jag upplevde att de ingenting hade i sitt hem, hon upplevde att de hade allt. Jag skäms lite när jag tänker på mitt eget hem med fulla skåp och lådor och att jag ändå ibland upplever att jag inte har tillräckligt. Jag fick en påminnelse om att saker och egendom inte är avgörande för upplevelsen av att ha allt. De har varandra – de har på det viset allt, trots att de saknar mycket av det som vi tar för givet att ska finnas i ett hem.

Några dagar senare möts jag av ett glatt ”Yeeeeeh”, när jag kommer för att lämna sakerna de önskade. Den glädjen! Både över återseendet och de saker jag hade i kassarna. Den glädjen – den är ömsesidig!

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Pressträffar med medierna, andlig fördjupning och smarta förvaltningsstrategier. Den stora utmaningen för stiftets biskop och domkapitlet är ändå att inspirera dem som jobbar i kyrkan att hålla ångan uppe. 17.8.2011 kl. 00:00

Världen. Situationen i det hungersdrabbade Etiopien ser ut att vara värre än befarat. Brunnar har sinat och skolor stängt. Får området inte tillräcklig hjälp inom det närmaste halvåret befaras både epidemier och utbredd hungersdöd. 17.8.2011 kl. 00:00

restriktioner. Offentliga tillställningar och allmänna sammankomster med fler än tio personer är förbjudna i Vasa sjukvårdsdistrikt till slutet av oktober. Församlingarna följer samma direktiv. Tre kyrkoherdar vittnar om en viss coronavana – men också om coronatrötthet. 14.10.2020 kl. 13:58

Kyrkpressen. Veckans nummer av Kyrkpressen innehåller två mindre förändringar. Den ena är estetiskt och den andra är kopplad till formatet. 13.10.2020 kl. 16:20

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24