Hjärtats samtal med Gud
Femte söndagen efter påsk, i kyrkohandboken, heter Hjärtats samtal med Gud
Vad är det som håller i hop mig när livet rasar omkring mig eller tar plötsliga vändningar som kullkastar min riktning och mina planer? Vad är det som kommer till mig när mitt inre ropar, kroppen skälver, trycket blir för hårt? Det är min tro. Trons sköld som står där nerborrad i mullen som skydd för de dagar då jag knappt har någon tro, eller jag hittar den inte i kaoset. Men jag gav mitt liv till Jesus och då lovade han mig att han inte skulle överge mig. Han ska bevara mig om jag bara vill själv och han ska dessutom be för mig. Och för dig.
Min tro behöver inte vara stark, men Guds gåva är trosskölden som skyddar då jag valt att vandra med Honom. Min tro är ett hopp om en ny himmel och en ny jord. Min tro är en inre förvissning om att Han finns och bär och att det inte är bottenlöst. Det finns en grund, Jesus Kristus.
Och bönen, samtalet med Gud. Vad är den? Vad gör den med dig, med mig?
Paulus skriver att vi ständigt ska be. Och det gör vi på olika sätt. Vår kropp kan vara en bön, ett enda utropstecken av smärta, nerhukad på knä med ansiktet mot jorden och inga ord, inga ord beskriver det som Gud förstår. Bönen kan vara glädjeskutt, stilla tacksamhet lutande sig mot en varm tallstam i solnedgången. Hjärtats samtal med Gud. Men till det behövs en tro på att någon lyssnar.
Då hjälper bibelläsningen mig. Den lugnar, den tröstar, den uppmuntrar. På något sätt fogar den också samman min själ som splittras av nyheter, information och lögner som öser över mig. Läsningen helar, filtrerar och inger mig hopp. Orden är inte döda, de ger liv och bildar en kommunikation. En motrörelse i denna hektiska tid. Samtalet med Gud ger mig ett perspektiv på tillvaron som gör att det är lättare att bemästra den här världen och den tid av krig och krigshot vi lever i. Jag tänker tillbaka på tidigare generationers kristna och avläser Guds trofasthet. Här finns stora armar och ett Gudshjärta som bultar för den lilla förvirrade människan.
Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps.143:5-6)
