Jesu långa armar

Här i veckan i församlingens bönegrupp delade en av deltagarna en sann historia om prästen Bo Göran Öhblom som i tiderna kallades att bli kyrkoherde i Kimito församling. Han trivdes så bra i Ekenäs att han inte ville lämna den omgivning han bodde och levde i. Men en natt hade han en dröm och i drömmen såg han Kristus med oproportionerligt långa armar. En tid senare besökte han Kimito kyrka för att igen diskutera kyrkoherdeskapet. När han kom in i kyrkan och såg altartavlan, målad av Elin Danielsson Gambogi 1897 med Jesus och de onaturligt långa armarna, sa han att ingen diskussion behövdes. Han tar tjänsten.

Jesu långa armar. Så långa att de kan omfamna en hel värld. Så svårt att förstå att armarna också kan omfamna dig och mig och hela tiden finnas tillhanda så att vi får vila i Guds stora famn. Det här är möjligt för att Jesus lämnade oss och i stället lät helig Ande komma till människorna, till oss. Armarna är osynliga, men inte desto mindre verkliga. I tro får vi ta till oss Guds löfte om evigt liv och försoning för våra skulder och i tro får vi omfamna budskapet att Han går med oss alla dagar till tidens ände.

Guds hand är inte för kort för att rädda.

Guds hand räcks till oss som lever och har räckts till dem som gått före oss, släktled efter släktled. Vi får begrunda, vi får bejaka eller förkasta, vi får sträcka ut vår hand och låta oss omfattas av det heliga och förunderliga. Nyss har vi kanske tänt våra ljus till minne av dem vi älskat som gått före och påmints om släktens gång, om livets skörhet och det korta uppehåll jordelivet ändå till sist och slut är.

Men löftet att få vara med Gud i evighet finns där som en bastrygghet och ger tröst i en värld som många gånger ter sig förvirrande eller skrämmande.

Jesus säger, eller ber i sitt avskedstal till lärjungarna: Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är. Vi får vara. Vi får vila i en stor famn. Guds barn kan sitta i knä men ändå vara vuxna.