Att komma ut som kristen
Det händer att någon jag träffar undrar hur jag, ”som är så vanlig”, är församlingsaktiv. Varierande formuleringar eller minspel visar då en förvåning över att jag sedan ett antal år någorlunda ofta går i högmässan, att jag engagerar mig på olika sätt i församlingsverksamhet och att jag så där i allmänhet vill göra nånting mera av min kyrkotillhörighet än att bara passivt betala kyrkoskatt.
Beroende på sammanhang kan det för andra vara ovanare att prata om tron än att t.ex. prata om min regnbågsfamilj. Det är som att mina ”kristna böjelser” ibland väcker överraskande stor förvåning och höjer ögonbrynen hos förvånansvärt många. Också för mig själv kan det kännas intimt och blottande att utanför kristna sammanhang prata om min tro.
Det kan kittla till i magen av att s.a.s. komma ut som kristen. Jag försöker ta vara på stunden, hitta vardagliga ord för att prata om min och andras vardagstro. Ibland blir jag nästan besvärad, för att sedan snabbt bli störd på mig själv. Ska det nu vara så svårt?! Jag är ju bara en vanlig typ som pratar om nånting som är viktigt för mig.
Och tänk att det faktiskt är så – att också jag som är så vanlig har något att hämta i kristendomen. Inga specialkunskaper eller superförmågor behövs, inga meriter, inga inträdesprov. Jag kan och får ta emot all den sprudlande glädje, den kraftgivande hjälp och de stränga tankar som den kristna tron bjuder på helt som jag är. Jag som inte kan Bibeln in och ut, jag som inte gör allt rätt, jag som inte är perfekt, också jag är välkommen i den gemenskap som Jesus talar om och erbjuder.
Det stör mig inte ens att jag inte förstår allt inom den kristna tron. Jag låter mina ben och tankar bära mig till högmässan och och annan verksamhet ändå; tacksam och lycklig för trosgemenskapen som ger mig så mycket att tänka på, luta mig mot, stångas med och inspireras av.
