Jag vill skratta så jag gråter

Magnus Lindholm 07.05.2023

Jag vill så gärna skratta, så där riktigt hejdlöst och okontrollerat, som man gör när försvaren rämnar och bromsen fallerar. Det gjorde jag oftare förr – skrattade så jag nästan grät. Ibland hände det att inga bromsar i världen kunde stoppa eruptionen, och det var först när alla psykiska slaggprodukter var tömda på sitt innehåll som kroppen så småningom kunde återgå i gamla hjulspår igen. På livets slaka lina är balansstången i ena ändan laddad med gråt, i den andra med skratt. Somliga skrider oberörda och säkra över manegen, andra, som jag, vinglar lite hit och dit och har fullt schå med att inte falla ner i sågspånen. Jag har knappast något val men jag tror att jag trots allt föredrar vinglandet.

Lyssna på en människa som skrattar. Låter det ihåligt, ansträngt, underlägset, överlägset, hårt och kallt? Eller tar skrattet sats långt under huden, i magtrakten, och söker sig bubblande upp längs luftstrupen, genom märg och ben? Är skrattet involverande och hjärtligt eller fungerar det som en kulsprutepistol som vill tvinga motståndaren in i återvändsgränden? Det råa och manipulerande skrattet har egentligen ingenting med glädje och känsloeufori att göra, men nog med osäkerhet och maktanspråk. Det tondöva skrattet – ständigt återkommande i massmediala sammanhang – är på många sätt en varningssignal, en mistlur som ljuder i ett känslokallt diskussionsklimat. Ett mer eller mindre ansträngt skratt skapar förvirring och osäkerhet – vad var budskapets kärna, egentligen?

World Laughter Day (7.5.) vill självfallet påminna om att ett stort och hjärtligt garv är manna för kropp och själ. Men det är med skrattet som det är med kreativiteten – det vaknar till liv först efter lite uppvärmning av hjärna och hjärta. I skratt-yogan är det draget till sin spets; man börjar med skrattet och så småningom hänger också känslan med. Nånting liknande är det med gråterskorna i den karelska traditionen; snyftandet och hulkandet och jämrandet lockar fram en inlåst sorg och etablerar en direktkontakt till den sörjandes känslosår och ibland skrämmande starka emotioner. Från yta ner mot djup.

Jag, vi alla, gråter över en värld som allt mera går vilse. Och jag, vi alla, sörjer över brutna människorelationer och brist på mänsklig närhet. Och de flesta oroar sig för morgondagen. Men trots det, eller kanske just därför, är det goda skrattet en gåva som jag aktivt måste söka och upptäcka och återuppliva. Dessutom: den som har gråtit mycket har ofta lätt att skratta.

sverige. Efter att ha mottagit kritik har Växjö stiftsstyrelses arbetsutskott nu föreslagit att den planerade studieresan till Rom i stället ska gå till Finland. Dessutom har de beslutat att avstå från att flyga, skriver svenska Kyrkans tidning. 23.4.2024 kl. 12:46

BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02