Påsken, Jesus och den hisnande trestegsraketen

Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.

N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.

Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller det jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.

Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.