Harens, och alla vi veklingars, år
Idag den 22 januari inleder 1,4 miljarder kineser sitt nyårsfirande. Under femton dagars tid kommer jordens tills vidare folkrikaste stat (i slutet av året är det Indien) att fokusera det mesta av sina känslor och sin tid på familjen, umgås och festa, äta åtta olika maträtter (8 = lyckotal), skjuta raketer och sen så småningom, efter två veckor, avsluta firandet med lyktfestivalen Yuan Xiao och ett kopiöst intag av risbollar. I Kina är nyåret samtidigt startskottet för Harens År och för vårens ankomst.
Jag bugar mig djupt inför ett dylikt kulturellt överflöd och höjer en skål för slika excesser. Nånstans i min Mao-centrerade identitet är jag smått avundsjuk på alla dessa kineser som kan och vågar ta ut svängarna, som självklart och förväntansfullt reser tillbaka i tiden, till barndomstrakter och gamla föräldrar, för att nånstans där försöka återfinna det som vardagen idag mer eller mindre glömt bort. Själv befann jag mig på vår nyårsnatt på ett hotell strax invid Vanda flygfält tillsammans med en icke oansenlig mängd hundar och deras mattar och hussar. Alla hade vi flytt häxpipor och övrigt pyrotekniskt frosseri som våra känsliga kroppar skyr som pesten. Liksom kineserna skulle också jag färdas långa sträckor till breddgrader långt från hem och hushåll, dock utan större baktankar på fest och familjegemenskap.
Vives och min nyårsdag inleddes sålunda på den januarivarma (17–18 grader) spanska Solkusten, 3334 flygkilometer från harvännen Jussi på vårt regnkyliga Andberget. Och där på strandpromenaden i Marbella, bland mängder av flanerande turister, filosoferade jag över hur denna lurviga och sympatiska varelse, som oregelbundet återkommande ligger och tuggar sitt torra gräs framför våra fönster, har blivit ett så självklart inslag även på min mentala livskarta. I mitt inre för jag nästan dagligen diskussioner med honom, frågar och undrar, spörjer och intervjuar. Svaren låter vänta på sig men det är ju förvisso den inre dialogen som är hela poängen med vårt umgänge. Jussi och jag firar Harens År nästan varje dag, eller åtminstone varje vecka, varje månad. Och kanske det beror på att vi båda är veklingar – räddharar, småskygga och känsliga.
Hur ska Harens År gestalta sig för oss, för mig? Ska det bli lika monotont som Jussis idisslande på berget framför fönstren, eller kanske hellre som ett glatt skutt rakt in i en okänd men spännande framtid? Nu när fysisk styrka och krigisk brutalitet med skrämmande resultat exponerat sin snedvridna verklighetsbild är det kanske dags att äntligen, äntligen – med tvåtusenårig erfarenhet – avslöja svaghetens styrka. Den som också haren har.
