Jag hoppas att doften av gran och hyacint följer mig långt efter jul

Jag försöker undvika nyårslöften. Visst har jag funderat på vad jag drömmer om för nästa år, men jag har inte på länge velat ha några uttalade löften eller listor inför ett kommande år.

Mer än att tänka VAD jag ska göra under år 2023 är jag intresserad av HUR jag ska göra.

Hur ska jag leva så att jag mår bra? Hur ska jag leva för att bidra till att min familj mår bra? Hur ska jag leva så att jag sköter mitt jobb och andra saker utan att bränna ut mig? Hur ska jag leva med respekt för skapelsen? Hur ska jag leva så att Gud kan anas i både mig och mina medmänniskor?

Det är många frågor inför det nya året. Svaren blir lätt kliché och yta. Och inte har jag ens svar på dem alla. Men jag har tänkt på några av mina favoritstunder under julen i år: stunderna hos mina svärföräldrar i det rum de hade både julgranen och några hyacinter. Där satt jag ofta under julhelgen, omsvept av två av mina absoluta favoritdofter. Julgransdoften förde mig tillbaka till barndomens jular, hyacintdoften likaså, tillbaka till ett barns väntan och förundran, tillbaka till en doft av julens mysterium.

Doften av gran och hyacint i sig var ändå inte det allra finaste eller viktigaste där under stunderna hos svärföräldrarna, utan vad doften gjorde med mig. Jag stannade upp, jag blev stilla, jag kände mig både närvarande och evig. Om jag trots allt skulle ha ett nyårslöfte skulle det handla om det här – att under år 2023 leva så att jag oftare stannar upp, stillnar och förundras.