Komplimangen som alltid landar fel

En sak både jag och Markus fått höra flera gånger här i Norge är “Det är så mycket lättare att förstå dig än *namnet på valfri svensktalande person*”. Vi pratar båda olika bra norska, men det är inget tvivel om att vi i alla fall försöker lära oss. Och att få den kommentaren gång på gång försämrar självförtroendet. Det är redan ganska jobbigt (att som finne, eller bara generellt) ge sig ut och prata ett språk man inte är helt säker på.

Samtidigt förstår jag de som säger det. Såklart kommer det alltid höras att jag inte är norsk. Jag kommer alltid ha en accent och alltid ha svårigheter med ordföljden, som är helt annorlunda den i svenskan. Samma sak gäller alla småord som faller bort i norskan. Jag lär mig norska blir till exempel jeg lærer norsk.

Men några förstår att jag faktiskt inte pratar svenska med dem. En i min klass har sagt ett par gånger att hon är imponerad över min utveckling. En på jobbet sa att hon inte hade förstått att jag inte var norsk om jag inte hade nämnt det (vi talade däremot inte med varann längre än under en lunchpaus, men i alla fallI – en vinst i sig). Jag har också en klasskompis som alltid försvarar mig om någon råkar säga “men du pratar svenska nu, visst?”.

Alltid när jag får kommentaren att någon förstår mig bättre än andra som talar svenska försöker jag påminna mig själv om att de verkligen, innerligt försöker ge mig en komplimang. Det blir bara lite fel.