Att inte förlora hoppet
Jag har funderat mycket på vad det betyder att lita på Gud och vad det innebär att han hjälper mänskor i svåra tider och lidande. Jag tänker att man kan dela upp sättet att tänka på i tre förhållningssätt.
En grupp verkar tro att om man är kristen så drabbas man inte av sjukdom och sorg. Den här gruppen marknadsför ofta kristen tro med att man genom tron får en massa fördelar i livet. Det finns förstås bibelställen som man kan ta fast på, som ”Be så skall du få” med flera, men jag tänker att helheten i Bibeln inte talar för att tron skulle vara någon portal till ett lätt liv utan sjukdom och sorg. För att inte tala om världshistorien och våra egna livserfarenheter, där de mest fromma människor en känner, råkar ut för flera hemskheter efter varandra. Man kan alltid förstås påstå att människor som är kristna och t ex inte blir helade från någon dödlig sjukdom bär på någon synd eller inte tror tillräckligt. Trots att jag inte är teolog påstår jag att de här argumenten inte håller teologiskt och framför allt är de en hård och blind förnekelse av verkligheten. Ibland önskar jag att jag kunde leva med dylika skygglappar framför ögonen, men egentligen vill jag det inte, för det verkar medföra en stor risk för att antingen ens tro eller hela ens värld skulle gå sönder ifall det kommer sjukdomar och lidande in i ens liv. Jag tror på att Gud kan göra under, men han verkar inte göra dramatiska under så hemskt ofta.
En annan grupp vill trösta och poängtera att allt kan få en mening, att Gud kan förvandla lidande till glädje. ”För den som tror samverkar allt till det bästa”. Och visst kan det vara så också. Men man skall vara oerhört försiktig med att ge dessa ord som tröst. Ingen förälder som har förlorat sitt barn skulle välja något annat än att få barnet tillbaka, hur mycket en än fått tröst av andra eller mognat av erfarenheten. Det att man kan leva vidare och på något sätt acceptera att livet kan vara så här oerhört orättvist och brutalt är en stor nåd. Ifall den som gått igenom något hemskt själv kan tala om något gott som kommit ut ur det är det en stor sak, men man skall inte försöka trösta någon med de här orden. Allt har inte en mening, skriver Tomas Sjödin. Och jag tror honom.
Så vad finns det kvar för hopp hos den kristna? Trots att det kan verka som om det är en förminskning av Gud så tänker jag ändå att hoppet är att erkänna att vi inte förstår så mycket av Gud, men att vi får lita på att Gud går vid vår sida och tröstar och hjälper även när det inte känns så. Det är en tro, det är ett hopp, det är en kärlek. Ofta hjälper hoppet inte så mycket som en skulle önska, men att tillsammans dela varandras bördor och be för varandra hjälper lite. Det ger någonsorts grund att stå på, även om hela livet känns kaotiskt. Och om det kallas att lita på Gud för lite, må det vara hänt. Jag är ganska säker på att han inte håller det emot mig.
