"Döden, döden!"

Så lär författaren Astrid Lindgren och hennes systrar ha inlett sina telefonsamtal, för att liksom ha det ämnet avklarat och kunna gå vidare till annat. Förra veckan hade jag själv orsak att riktigt konkret tänka på döden när läkarna gav min mamma några sista dagar att leva. Om en äldre människa har lunginflammation och svårigheter att svälja som inte kan åtgärdas, då finns inte mycket att göra, det förstod också jag. Att för första gången höra en läkare säga åt mig att en av min livs konstanter bara har några dagar kvar i livet var ändå… hmmm… vad ska jag ens använda för ord… upprörande.

Samtidigt som hjärtat bultade på för fullt var det som om allting stillnade och klarnade. Jag grät när jag ringde till pappa med budet, men tänkte på samma gång liksom kliniskt på vad som behöver göras – meddela jobbet om läget, meddela några nära vänner, säga något åt barnen under deras sista sommarlovsdag, packa ner tandborste, hastigt hoprafsad matsäck och byteskläder till mammas boende så att jag kunde vara där så länge som det behövdes. Så körde jag iväg den där tisdagskvällen, olycklig och oviss om hur de närmaste dagarna skulle bli.

Min sega mamma gjorde överraskande nog come back från lunginflammationen, sakta men säkert började hon få ner både sylt, bärsoppa och fastare föda. Vi omkring henne pustar ut. Men jag kan inte glömma känslorna och reaktionerna under de där dagarna som vi trodde att var de sista tillsammans med henne.

Det påpekas allt oftare att dagens människor är distanserade från döden, många saknar någonslags naturlig kontakt till döden eller döda människor. Visst har jag haft släktingar och vänner som dött, men länge var nog kontakten till döden också för mig ganska svag. Jag var ung vuxen när t.ex. min farmors syster dog. Jag hade många frågor: Vad händer med kroppen på sjukhuset efter att en människa dött? Vem är med den döda? När är sista stunden för anhöriga att vara med den döda? Var väntar den döda på begravningen? De sakerna kändes känslodarrande viktiga, men jag hade ingen koll alls på sådant.

Jag har de senaste åren kommit på mig själv med att liksom i tankevärlden öva på att min mamma eller pappa dör. Jag fattar ju att jag inte kan förbereda mig eller helt förutse hur det blir och hur det känns, men jag utmanar mig ibland med att i tankarna umgås med frågor och situationer kring deras död. Jag har inte ännu kommit så långt som att göra det samma med min egen död, vad gäller sådant praktiskt som man nu kan tänkas ha möjlighet och intresse att påverka eller underlätta för de närmaste.

Jag vill också gärna prata med våra barn om döden. Utan att det blir dramatiskt och angstigt försöker jag med jämna mellanrum få in i vardagssnacket något om en bekants död, något om när min farmor dog eller hur det går till på begravningar. Inte för att skrämma upp dem, men för att varsamt träna dem i att också mitt i livet tala om och tänka på döden.