Tankefragment inför pilgrimsvandring - är vägen mödan värd?
Den här Kristihimmelsfärdshelgen pilgrimsvandrar jag i Vadstena med omnejd. Få saker har jag längtat efter lika mycket, en corona- och krigsfärgad vår känns i kroppen och själen.
Kanske just för att jag väntat så otroligt mycket på den här resan, både att överhuvudtaget resa och att dessutom ha ett mål med andliga förtecken, har jag ansträngt mig att ta det lugnt med förväntningarna och de alltför konkreta målbilderna. Jag har försökt vara förväntansfull, men öppen för att det kan bli många olika sätt.
Vadstena klosterkyrka.
Jag kanske inte får någon otroligt häftig andlig insikt eller upplevelse, inte fast jag vandrar omkring i bästa Arn-trakter där både klosterruiner och aktiva klostergemenskaper kittlar den andliga nerven. Jag kanske inte tycker mig höra något tilltal av Gud, inte fast jag deltar i tideböner i Vadstena klosterkyrka. Jag kanske inte hinner landa och varva ner från småbarns- och tonåringsvardagen hemma i Åbo, utan sedan sista dagen konstaterar att nåja, nu är sinnena redo för lite pilgrimsvandring och andliga tankar.
Jag kommer att tänka på några verser ur Karin Boyes dikt I rörelse, till exempel Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Så tror jag.
Vi får väl se hurdan den kommande pilgrimsvandringens yttre och inre väg blir; nästa vecka återkommer jag med rapport. Just nu i skrivande stund säger jag åt mig själv som Karin Boye diktade: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
