Frågar man folk vilken den liturgiska färgen i kyrkan är under advent och jul så tippar jag att de flesta svarar rött. Det är ju det vi ser omkring oss. Det går så lätt att förvandla den här tiden till ett enda långt fredagsmys. Glögg och pepparkakor för hela slanten. Vi måste ju försöka övervinna mörkret till varje pris.
Löjlig fråga, tycker någon. Inte jag, för ljusets och glädjens färg är vit.
Jag har förståelse för ljuslågor som vill få oss att glömma dysterheten. Trots att det främst är inombords det borde lysa. Men ska vi under den här adventstiden försöka slå följe med mannen som lånar en åsna för att komma närmare oss? Han rider så ödmjukt. Det är många som till en början slår följe med honom. Man går en bit och så återvänder man till det gamla och kända.
Jag är fascinerad av en kyrkomålning som finns i en medeltidskyrka i Skåne. Jag drömmer om att få se den en dag. Nu får jag hjälp av Ylva Eggehorn som målat tavlan med ord. Målningen föreställer den heliga familjen.
I förgrunden sitter Maria och syr. Det ser ut som ett litet plagg. Kanske en kolt åt Jesus. Det är i Egypten hon sitter. En flykting bland människor som hon inte kan kommunicera med. Josef är inte heller han sysslolös. Så snickare han är har han tillverkat en gåstol åt sin lilla son. Jesus är på väg bort från Maria i riktning mot Josef i en fint snickrad trästol med små hjul och en ordentlig ram att hålla sig i. Han är naken i väntan på sin nya kolt.
Se den underbara bilden av parveln som evangeliet kallar Gud. Gud som håller på att lära sig gå på den här jorden.
Det är så han kommer. Ödmjuk och varm. Låt oss slå följe med honom.
Juanita Fagerholm-Urch är en person som kan komma på sig själv med att sjunga julpsalmer på midsommar. I dag tänker hon på dem som inte vågar hoppas på att det ska ljusna. Hennes tips är att delta i gudstjänsten på första advent och låta längtan bära vidare.
