Anders Larsson skriver om barndomens hemliga tecken och koder

Minns du hur det var att vara barn? Jag läser Anders Larssons Ett barns memoarer och plötsligt minns jag verkligen, som vi minns då en god berättelse lockar fram en känsla som en gång uppfyllde oss till bredden.

Ja, tänker jag. Så var det att vara barn. Sådan var världen: full av hemliga tecken och koder, fullt förståelig för oss som tolkade den, och sällan synkroniserad med den värld de vuxna levde i och som de verkade tolka på ett annat sätt.

Anders Larsson skriver om en värld som gick förlorad på många olika plan, eftersom berättelsen slutar med att slakthuset där hans pappa jobbar läggs ner och familjen flyttar någon annanstans.

Vi som läst så långt vet hur mycket som försvinner i den flytten. Det är inte bara den efterlängtade bollen på Johanssons gård och vännen Barbro, längre upp på gatan, hon som är snabb och teknisk och vet nästan allt. Det är rädslorna, den längtan vi bär på och som blir en annan på nya ställen, ja, allt det runt omkring oss som gör oss till oss själva, för som barn definierar vi oss mer i förhållande till omgivningen än vi gör när vi är vuxna.

Det har att göra med barnets sårbarhet. Alltid offer för vuxnas nycker, men sällan missnöjd. Ena dagen möter man pappa vid kiosken och han köper plötsligt den adventskalender man längtat efter hela dagen. (Känsla av skuld.) Andra dagen är pappa på dåligt humör och man vågar inte säga att ens finger är i kläm mellan bildörren.

Men nu ska ni inte tro att det här är en tragisk bok, för det är den inte, i själva verket ser den tillbaka på sitt objekt, pojken Lasse, med ömhet och glädje.

Berättelsen varvas med glimtar ur det liv som levs nu: författaren och hans fru ligger vakna på natten i ångest över viktiga papper som ska kopieras på morgonen, de reser tidigt under turistsäsongen och väntar på att det blir påsk och restaurangerna ska öppna.

Det vuxna berättarjaget besöker sin gamla pappa och märker att något har skiftat i deras relation – ett eko från den stund då Lasse ser sin pappa på stan av en slump, så annorlunda då han är separerad från familjen (”Så ser han alltså ut när han inte är med oss”), och deras ömsesidiga förlägenhet slutar med att pappan köper inte bara en adventskalender utan också en chokladkaka.

Men om adventskalenderepisoden blir en sådan som pojken ständigt återkallar i minnet, som den lyckligt älskande minns sin första träff, frågar författarjaget vilka fjäll det var som föll från pappans ögon när han i 90-årsåldern såg på sin son med lite mindre värme. Frågan pojken ställer sig är kanske: Vem är jag? Tycker jag om mig?

Ett barn kan nästan treva sig till ett svar bara genom att se sig omkring.


BOK
Ett barns memoarer
Författare: Anders Larsson
Förlag: Schildts & Söderströms 2017