Våga fråga
I vår frågespalt besvaras frågor om tro och andlighet av präster i den lutherska kyrkan. Frågor om relationer, hälsa, familj och fostran besvaras av sjukskötare och kyrkans familjerådgivare. Du får gärna ställa din fråga anonymt. Redaktionen väljer och editerar frågorna. Frågorna publiceras och besvaras både i papperstidningen och på webben.
Har jag orimliga krav på en livspartner?
Jan-Erik ”Nanne” Nyberg är familjerådgivare och svarar på läsarfrågor om familj och relationer.
SVAR: Fantasin om den enda rätta livspartnern lever nog djupt inom oss alla, mer eller mindre påtagligt. Ändå vet vi ju med förståndet att det finns många möjliga partners. En del samlevnadsexperter säger att om den tilltänkta känns till 60 procent bra finns det goda förutsättningar att kunna bygga upp en bra parrelation. Jag tror faktiskt det är ganska realistiskt. För detta att få leva i känslan av att man funnit den enda rätta är i grund och botten resultatet av en lång process. I det vardagliga mötet, när vi visar varandra kärlek och respekt, byggs en känsla som baserar sig på erfarenhet upp. En tillit till själva förhållandet.
Som du förstår är det här resultatet av ett samarbete. Det handlar både om vad jag själv är villig att bidra med till parrelationen och vad den andra kan och vill ge. Därför handlar partnervalet väldigt mycket om självkännedom. Om jag känner mig själv, och vet mina egenskaper, är risken mindre att jag projicerar mina omedvetna sidor på den andra parten. Jag förmår bättre se den andra som en Annan människa.
Projektionerna, det här att man så att säga omedvetet placerar sina egna omedvetna egenskaper, känslor eller föreställningar hos den andra är något som vi inte kommer ifrån. Ett vardagligt exempel på det här kan vara att man irriterar sig på att den andra är på dåligt humör, men märker inte att man själv går med mungiporna neråt. Man upplever alltså helt ärligt att det är den andra personen som har egenskapen. Om relationen ska lyckas måste vi vara beredda dels att ta emot dessa projektioner av varandra och arbeta med dem, dels måste vi vara beredda att återta projektionen, komma till insikt hur det är oss själva vi möter i den andra.
Att arbeta med projektionerna handlar förstås om kommunikation, ett arbete som sker på många plan: det verbala, genom våra handlingar och känslouttryck, genom det vi inte gör, lika mycket som det vi gör.
Det är på den här processen det beror, om du när du blivit äldre ska kunna uppleva att du har ”hittat den rätte”. Men du kan förstås börja med det vanliga enkla, att se vad ni har gemensamt, på vilket sätt ni är lika och olika. Iaktta dig själv och om du kan sätta värde på både likheter och olikheter. Ditt uppriktiga och starka intresse för den andra, helt enkelt. Börja där. Och ramla inte av den vita hästen ...
