Med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2009) satte Ann Heberlein tonen för ett författarskap, brutalt ärligt, ibland till synes oöverlagt men alltid klarsynt och vaket.

Att Heberlein så starkt förknippas med den boken är lite oförtjänt – den saklitteratur hon skrivit kring frågor om etik, ondska, godhet och vad det är att vara människa håller genomgående hög nivå. I fjol utkom Etik – Människa, moral, mening – en introduktion där Heberlein går igenom etikens grundläggande begrepp och talar för omsorgsetiken, en feministisk dygdetik där omsorg om det svaga och växande livet står i centrum. När vi undrar hur vi ska handla i en viss situation bör vi, enligt omsorgsetiken, ta mest hänsyn till de människor som behöver oss mest.

Det senaste tillskottet i raden av böcker är Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig. Med den gör Heberlein ett hopp tillbaka till det personliga. Det här är författarens kamp med den Gud som hon aldrig tvivlar på men ändå inte är övertygad om att är bra för henne. Djupt någonstans finns nämligen den självupplevda erfarenheten av att Gud tiger när hon behöver honom som mest.

Boken är uppdelad i två delar, varav den första är ett slags genomgång av samlade anklagelser: ”Jag måste börja där jag är, inte låtsas, inte föreställa mig, inte ljuga, inte förtiga det svåra, det som skaver, som inte stämmer. Det som stör. För det är mycket, Gud, som stör.” Insikten om ondskans realitet, den som river och sliter i bröstet. Kvinnosynen. Sexualskräcken. Synden. Korsdöden. Var var Gud när hon blev våldtagen på en randig madrass?

Ann Heberlein kan sin teologi, men låtsas inte om det och låter den personliga upplevelsen prägla texten. Jag dras in i den, låter mig fascineras av det ohöljda. Jag ser vad hon skriver men förstår inte – kanske för att mitt problem med Gud är det motsatta: om jag bara kunde vara övertygad om att han finns är det för mig en fullständig självklarhet att han älskar mig högt.

I ljuset av Heberleins bok förefaller det uppenbart att vår gudsbild präglas av våra innersta erfarenheter av kärlek, att hela grundtonen i Ann Heberleins liv är att hon upplever att hon inte är älskad, att Gud inte kan bry sig om henne på riktigt, att hon inte kan skjuta hans hånfulla blick ifrån sig.

I den andra delen av boken låter Heberlein Gud svara på anklagelserna. Här är tonen en annan. Gud får en röst, präglad av det hon fortsättningsvis älskar hos honom. En godtycklig röst, kommer några att tycka. Vacker, säger jag.
Denna Gud är trött, lite sorgsen, sliten men full av kärlek. ”Så länge ni tror på mig finns jag kvar. Om det så bara är en människa som tror, så finns jag.”

Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig
Författare: Ann Heberlein
Förlag: Albert Bonniers förlag 2015