Pleppokonceptet fungerar överraskande bra på teaterscenen. Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms agerande med kroppsspråk och mimik överraskar mycket positivt, och Susanne Marins och Markus Lytts smälter utan problem in bland de båda plepporävarna. Speciellt Ted Forsströms namnlösa man med hundkoppel, knackkorv och obeskrivliga ansiktsuttryck hör till de detaljer som man glädjer sig över att ha fått se på teaterscenen och inte bara höra genom radions högtalare. En del av de sketcher och figurer som är bekanta sedan tidigare får ytterligare dimensioner och djup på teaterscenen. Allra främst bland dem finns de raljerande kafferumstyperna Murri och Backlund och föräldern med den bloggbefriade babyn.

Det är också symptomatiskt att Pleppo Live blir som bäst när komikerparet tagit fasta på det verklighetsnära och skruvat gestaltningen precis lagom mycket. Vid sidan av underhållningen lyckas vissa nummer också fånga upp tidsandan och klämma till med välformulerad samhällskritik.
Att publiken får återse gamla favoriter ur Pleppos persongalleri känns precis så självklart som det borde vara. Däremot blir i synnerhet första akten till stor del en upprepning av sketcher som Pleppofantasterna i publiken redan har hört. Många gånger känns det som om man inte fullt ut har orkat utnyttja tillfället att bygga vidare på de populära karaktärerna utan låter sig komma undan med att återupprepa gamla succéer.

Exakt hur synd det är märker man i andra akten när sketcherna tas ett steg längre och blommar ut. Avslutningsnumret Dagen då mommo bakade ihjäl sig är ett lysande exempel på Pleppohumorn när den är som bäst – en härlig språkanvändning med otaliga komiska detaljer kombinerat med en varm underton. Det är när man ser det här numret som man på allvar inser vad publiken gick miste om under den första aktens långa startsträcka bestående av uppvärmd skåpmat.

(Wasa Teater - Pleppo live – Välkomna till mommos!)