Det är alltid lite knepigt när någon med mycket makt uttalar sig om någon med mindre makt, oavsett sammanhang och metoder. Likaså blir den ortodoxa professorn Serafim Seppäläs nya bok Naiseus (Kvinnlighet, ej utgiven på svenska) problematisk redan i utgångspunkten: en man som uttalar sig om kvinnor är provocerande, för risken att utgöra ännu ett maktutövande är överhängande. Tyvärr övervinner Seppälä inte det här problemet: hans egna värderingar sipprar in i texten trots den akademiska approachen.

Det bör ändå sägas att boken behövs. En kartläggning av femininitet i tidig kristendom är mycket aktuell, speciellt med tanke på de jämställdhetssamtal som förs i kyrka och samhälle i dag. Kristendomen ses ofta som en patriarkal religion (vilket den på många sätt också är) men den bilden behöver nyanseras. Vi behöver få reda på hur de tidiga kristna såg på kvinnlighet, och där bjuder boken på många positiva överraskningar, som till exempel Gregorios av Nazianzos som redan på 300-talet starkt ifrågasatte det som i dag kallas ”slut-shaming”, att kvinnor med många sexuella relationer fördöms hårt medan män med samma beteende sällan får negativa kommentarer. Likaså är det fascinerande hur starkt den tidiga kyrkan identifierade sig med det feminina.

Seppälä gör en bra kontextualisering: han klargör vad vi kan veta om kvinnosynen i Medelhavsområdet under antiken och visar på kristendomens radikalitet i den miljön. Det handlar om en uppgradering av kvinnor från husdjur till människor, och han visar även att många kyrkofäder lovsjöng den kvinnliga andligheten: lyhördheten, känsligheten, underkastelsen.

Men det är i den här lovsången till kvinnligheten som Seppälä avviker från sin akademiska framställning. Må så vara att kyrkofäderna betraktar världen som i grunden indelad i manligt och kvinnligt, men det finns ingen orsak att låta bli att problematisera detta. Seppälä problematiserar inte, utan lyckas gång på gång flika in kategoriseringar av vad som är manligt respektive kvinnligt. Manligt: styrka, rationalitet, ytlighet. Kvinnligt: omtanke, känslighet, djup. Med enkel vardagsempiri är det lätt att ifrågasätta kategoriernas kontakt med verkliga människor. Förutom att världen kryllar av rationella kvinnor och känsliga män så finns det också människor som varken är män eller kvinnor. Klichéerna skaver.

Seppälä ser skapelseberättelsen som en uppgiftsbestämning för hela mänskligheten och skriver att ”mannen kallats att bruka jorden, odla, uppfinna, agera. Kvinnan å sin sida är kallad att stå vid sidan av mannen, att vara en livets källa, att föda och skydda livet, och vara mannens stolthet. Ett sådant kall är inte av sämre värde – tvärtom”. Redan behovet att påpeka att kvinnans lott inte är sämre visar att något är skevt i arbetsfördelningen. Jag önskar att Seppälä eller hans redaktörer hade insett behovet att rensa bort dessa könsrollsromantiseringar och låtit boken vara det den ger sig ut för att vara: en kartläggning av tal och praxis kring kvinnlighet i tidig kristendom. Då kunde den tilltala en mycket större läsarkrets. Som boken ser ut nu finns risken att barnet kastas ut med badvattnet.