Det är mycket som ryms innanför bokens pärmar – en uppväxt i Östberlin med Stasis telefonavlyssning och en mamma i showbranschen, tonårsuppror, drogexperiment, artistkarriär och flera resor till andliga centrum i Indien. Som en röd tråd genom redogörelserna går Nina Hagens intresse för och möte med Jesus, grundlagt under söndagsmorgnar i barndomen när hon och grannflickan gav sig av till en kyrka i grannskapet utan föräldrarnas vetskap.

Nina Hagen berättar med stora ord, precis som hon lever. Också språket är intensivt, ofta kryddat med engelska lån och utropstecken. Allra bäst lyckas hon med sina redogörelser när hon beskriver barndomen och de tidiga tonåren i DDR. Resten av hennes liv skildras inte lika ingående, och även om det räddar läsaren från en överlång text gör det samtidigt att den senare halvan av boken känns något fragmentarisk.

Det andra stora temat är den indiska guru-rörelse åt vilken hon ägnade två decennier av sitt liv och två långa kapitel i boken. 2008 bröt hon slutgiltigt med rörelsen och döptes i den evangelisk-reformerta kyrkan i Tyskland, vilket skvallerpressen kallade ännu en lapp i Hagens religiösa lapptäcke.

Det är bekännelser Nina Hagen skriver, och hennes behov av att förklara sina livsval ljuder ofta i bakgrunden. Hagen verkar ha ett ärligt uppsåt och vill inte framställa sig själv som ofelbar. Oavsett om man har lyssnat på hennes musik eller inte och oavsett om man skriver under alla hennes andliga funderingar eller inte så är Bekännelser ofta fascinerande läsning.

Författare: Nina Hagen
Förlag: Verbum