Jag känner mig så otroligt otrendig som julstressar. Allt oftare hör jag bekanta säga något i stil med ”vi valde att fira bara vi, släkten får fira någon annanstans i år. Vi orkar inte göra någon grej av julen, vi tar det bara lugnt och chillar tillsammans”. Att baka, städa, storhandla, pynta och stressa känns inte särskilt coolt. Sedan städgurun Mari Kondo, som vill att vi rensar ut alla prylar som inte sprider glädje i våra hem, blev en bästsäljare så förstår ju också vem som helst att man inte kan hålla på och fylla folks urstädade, minimalistiska boningar med en massa pinsamma julgåvor och ångestskapande julpynt. Dessutom belastar konsumtionen planeten. Julklappar är helt enkelt otrendiga.
I min familj har vi dragit ner rejält på julbordet, förra året var det trerätters middag på julafton. Klapparna försöker vi också minska på och julstädningen är sedan länge minimal. Jag som trodde att julen skulle få tillbaka sin magi när vi fick egna barn har fått märka att julen tvärtom håller på att tappa sitt skimmer. Min barndoms storstilade släktkalas är otrendiga och jag skäms över min julstress. Man ska ju bara ta det lugnt och chilla tillsammans. Men om jag inte är särskilt ”chill” till min personlighet då? Om jag inte orkade läsa längre än förordet på Mari Kondos bästsäljare? Om mitt sätt att visa uppskattning och omtanke, mitt kärleksspråk, de facto råkar vara att ge gåvor? Ja, då får jag väl lov att vara otrendig då, en endaste gång om året.
Vardagen är så förtvivlat inrutad när man lever med läsordning och veckoscheman på kylskåpsdörren. Vi äter i princip bara makaroner och potatis, borstar tänderna regelbundet och ser till att vara hemma i tid så att alla hinner sova åtminstone åtta timmar per natt. Låt oss nu för böveln bryta rytmen ens en gång om året!
Jag tycker det är fint att traditionen omformas och utvecklas, det måste den väl göra för att överleva. Men jag tycker inte om hur den tunnas ut i de fall som det beror på vår tids ”coolhet”, som i mina ögon ofta ter sig som en väldigt nonchalant inställning till allt och alla - en slags extrem variant av jantelagen som gjort det pinsamt att ens försöka. För mig räcker det inte att klicka ”intresserad” på evenemanget julafton och bestämma mig samma dag – ifall det inte dykt upp något mer spännande – för att gå på släktkalas. Jag vill ropa ja, ja! Jag är med på årtusendets jul. Jag vill träffa er alla, för mig betyder julen gemenskap. Och jag vill ge er gåvor för jag tycker om er. Jag lägger så gärna en timmes nattsömn på en genialisk bordsplacering och jag orkar använda synonymordbok för att få till julklappsrim utan nödrim.
Och nej, det handlar inte om att vara bäst i julklassen och stå där på julmorgonen med nypressat förkläde och blänkande kopparkastruller. Det handlar om kärlek och om viljan att höra ihop, visa uppskattning och fira tillsammans med någon man tycker om. Enligt en studie gjord vid universitet i Berkley så mår vi superbra när vi vågar visa lite generositet. Givandet stärker såväl gemenskapen som tilliten och samarbetet inom en grupp. Och när vi känner oss nära och trygga tillsammans så frigörs vårt eget lyckohormon oxytocin och vi mår bra både fysiskt och psykiskt säger forskarna. Ge så ska du få - må bra i både själ och kranskärl. Så jag struntar i såväl trenden som Kondo och jantelagen, och fortsätter städa och pynta och stressa lite extra. För utan julens ”fiilis-injektion” vet jag inte hur jag ska överleva vintern. Utan Jesusbarnet i krubban vet jag inte hur jag ska leva resten av de där inrutade makaronidagarna.
