Du skulle kanske vilja läsa en högstämd krönika som skulle få dig att minnas barndomsdofterna i julkyrkan, mormors hand i din och nedsläckt kapell. Själv skulle jag kanske vilja skriva om stallet. Om Josef som blir allt intressantare och Maria som småningom har börjat lyfta upp sin smått frånvarande blick. Man kunde givetvis också göra som alla andra och skriva om julstress och förväntningar. Om ensamheten och dess vidriga motsats. Man kunde helt enkelt skriva som förr, men inget är sig längre likt. Det finns ett före och efter. Det finns de som har läst och de som inte har läst. De finns de som fattar vidden och de som fortsättningsvis förnekar den. Samtidigt som jag hängde upp julstjärnan och tände det första adventsljuset släcktes faktiskt tron på människan för en stund. Förlåt, inte tron på människan utan tron på män.
Inte förstås på alla, men alltför många, för under november och december har tystnaden brutits. Hundratusentals kvinnor över hela världen har äntligen kommit över sin skuld och skam och börjat berätta om det som hänt i hemmen, i skolan, i fotbollslaget, på jobbet, under tonårstiden och i äktenskapet som inte förtjänar sitt namn. Operabranschen, skådisarna, journalisterna och politikerna öppnar sina mörka rum och vi får ta del av systematiska trakasserier och sexuell makt. De finlandssvenska kvinnorna skriver till varandra i natten om vännen som våldtog en medan man sov och hot om död av sin chef om man vägrar samlag.
De åländska tjejerna berättar om kusiner som trängt sig in i flickrum och styvfarsor som tvingat sig in i barns trosor sedan de var fem och inte tagit ut handen förrän de flyttat hemifrån. Där finns också många berättelser om julfesttafsande på brösten och att förmannen kallar en hora om man går undan. Men det som fullständigt däckar mig är att 1/3 skriver om våldtäkter. Grova våldtäkter av små flickor, tunna tonårstjejer och rädda vuxna kvinnor. Det är kanske en minoritet av männen som kombinerar sex och våld men det verkar vara en stor minoritet där samma man skadar tiotals flickor och kvinnor för livet. För sex som sker med våld eller makt kränker oss så djupt att vår kärna spricker. Förutom att dessa övergrepp ofta ger en livslång ångest och rädsla så förlorar man sin kompass för rätt och fel. Man förlorar sitt värde och sin självkänsla. Man förlorar tilliten till gränser och till ett gott liv. Därför blir samma flickor ofta kränkta av olika män. De känner inte igen godheten, helt enkelt.
Det andra som däckar mig är förövarna. Det finns inte många #metooberättelser om snuskiga gubbar som hoppar fram bakom buskar och jag kan inte komma ihåg ett enda övergrepp av invandrarkillar som inte förstår ett nej. Det är styvpappor, brorsor, morbröder, släktingar, lärare, präster, vänner, ungdomsledare, arbetskamrater och pojkvänner som utfört brotten. Människor man känner. Män man litar på. Just därför är också skadan den största. Inget är som förr. Även julevangeliet är annat. Under välvda bågar måste vi i år tala om gränser och makt. Vi måste trösta och tro på dem som äntligen vågar berätta. Vi behöver förlåtelse. Inte förlåta förövarna men oss själva för att vi inte förmådde eller kunde göra annat där och då.
Och figurerna i den slitna julkrubban bredvid altaret får plötsligt liv. Maria berättar om modet att göra det man egentligen inte vågar och Josef om nödvändigheten att tro fast man inte förstår. Åsnan inser att för att detta ska ta slut måste vi alla enas och förändras. Och på himlen sjunger änglarna ett sprucket halleluja.
