Skrota myten om ensam stark

Under ett drygt år har sju familjemord ägt rum. Det är fler än någonsin och enligt Ritva Karinsalo, vd på förbundet för mödra- och skyddshem, också ett tecken på att fall av det här slaget kan ge otäcka ringar på vattnet. I Uusi Suomi lyfter hon även fram den hopplöshet som många i dagens Finland känner: ”recessionen kommer över oss och euron faller”.

Ändå: när brast gränsen där tanken ens kom att man skulle döda sina egna? Vad gick snett?
 
Strukturellt sett finns det en stor synd bland oss. Den har långsamt byggt upp ett samhälle som vilar på lögnen om den ensamma människan. Den som talar om att ”ensam är stark”, att ”var och en klarar sig själv” och deklarerar ”sköt dig själv och skit i andra”.

Den sjunde tragedin under ett år i det samhälle som lever enligt den tesen borde vara tillräckligt för att avslöja att den inte stämmer, aldrig någonsin har gjort det och att vi måste omvärdera det sättet att tänka, tala och handla. Familjemorden borde i stället framstå som tydliga vittnesbörd om att människan i det här samhället har exploaterats lika hårt som naturresurserna i många hungriga marknadsekonomier. I den pressade och människoovänliga miljön biter de andra som är lika pressade snabbt ifrån om individen vädrar sin förtvivlan allt för naket och allt för intensivt.”Du/han/hon har det inte jobbigare än nån annan av oss.”

Så ser avigsidorna ut i tiden där kollektiven monterats ner på gott och ont. Rörelsen fortsätter, in i de minsta enheterna, och kvar blir bara ett ensamt - och i tragiska fall - förtvivlat jag som begår förtvivlade handlingar.

I grunden handlar det om att våga bry sig, vilket tidigare nämnda Ritva Karinsalo också påpekar. Det räcker inte med ett gott nätverk av familjerådgivningar och institutionellt barnskydd. Det krävs att de som finns runtomkring en på allvar vågar fråga: hur är det, är allt okej?

Omsorg heter den kraft som kan rädda den här morgonen, så att någon stiger upp, tar det första steget som leder till nästa åt rätt håll. Tar andetaget som föder följande.

Tar ännu en dag och gör den till ett liv.
Det är vårt uppdrag. Inte för att vi är särskilt fromma, men för att vi är någons och Någons.
Inte för att vi är en kyrka. Utan för att vi tror.
Inte för att vi är starka, men för att vi är tillsammans.