Trygga räkan och ryggmärgen

Hur det kommer sig att man först nu (förutom i vissa församlingar, och i Sverige) plockat fram den nya varianten vet jag inte, men jag kan föreställa mig att det är rädslan för reaktionerna som hittills hållit den tillbaka. Redan förnyelsen av bibeltexter och psalmer har ju ofelbart lett till starka reaktioner. Man hade alltså allt skäl att frukta för hur förändringar i denna den mest centrala och allmänt ihågkomna texten av alla skulle emottas. Den stora och tysta majoritet som sällan går i kyrkan kan mycket få texter utantill – men Fader vår kan de flesta. Och just därför är varje stavelse så viktig. Det är hjärtats språk, som en av insändarskribenterna efter reportaget uttryckte sig.

Jag har läst inläggen för och emot och uppriktigt försökt rannsaka argumenten, också hos mig själv; vad är slappt förändringsmotstånd, och vad är genuin omsorg om bönens funktion?
Ett av argumenten för en förnyelse (och då räknar jag inte med tramset om att kyrkan måste leva med sin tid) är att man då tvingas tänka igenom vad texten och de enskilda orden betyder. Det vi kan utantill förlorar lätt sin mening, speciellt om det består av ålderdomliga ordvändningar vi har svårt att ta till oss. Trygga räkan sitter djupt i vår själ utan att vi egentligen tänker efter vad vi sjunger.

Men ändå. Jag tror nämligen att det man förlorar är så mycket mer. Jag förstår visserligen så väl att exegeter och andra som dagligen sysslar med teologiska texter och deras betydelser kan förtvivla över att menigheten mekaniskt rabblar upp rader de inte reflekterar över. Och jag har försökt följa med diskussionen om frestelse kontra prövning, och skillnaden mellan att be Gud och att be av andra om förlåtelse – men kommer inte ifrån att allt detta är spetsfundigheter jämfört med det som är och måste vara bönens, trosbekännelsens och andra centrala liturgiska texters betydelse, det vill säga att tjäna som mantra vi alla behöver för att alltid och överallt känna igen oss. Mycket kan man fingra på, men inte detta.

Delvis irrationellt, javisst. Rena tröstnappen. Men just det är bönens funktion, inte minst för alla dem som aldrig annars ber, eller sällan besöker kyrkan. När det sedan är dags och man i sin otrygghet tar till det man kan från barnsben – ja, då vill man absolut inte få en känsla av att också det blev fel. Tänk att snubbla redan på första raden, och säga Fader vår i stället för Vår Fader. Ny insikt? Kanske – men framför ännu större otrygghet.