Den senaste matchen jag såg live var för några år sedan. En final i Africa cup i Helsingfors, Senegal mot Kenya, tror jag det var. En av sönerna var tränare för det sene-gambiska laget, och betedde sig som tränarna jag sett i tv, där han vandrade nervöst fram och tillbaka.
Sonhustrun ringde och frågade, mamma vad är ställningen? Ähum, jag gav telefonen till bänkgrannen Da Costa, jag hade mera följt med barnbarnet och hans kusin framfart på sidoplanen när jag inte kollade in tränarsonen. Det kan hända jag missade några mål.
Från den fotbollscupen minns jag gemenskapen på läktaren. Afrikanerna bjöd den äldre ”maman” på kaffe och goda bullar, samtalade, trummade och levde med i spelet. Då slutsignalen ljudit och segraren var utsedd, hölls tacktal till deltagarna.
- Tack för gemenskap och broderskap, för staden Helsingfors välvilja att erbjuda cupen speltid på planen. Vi har spelat mot varandra i blodigt allvar, efter denna match är vi fredens bröder som delar en fantastisk upplevelse. Låt oss dela med oss av vår upplevelse till våra landsmän och till finländarna.
En annan fotbollshändelse, som berörde mig i sommar, har också rötterna i Afrika. I en nyhetssändning visades ett inslag om laget FC Vito från Tanzania som deltog i Helsinki Cup. Pojkarnas spelglädje väckte mitt intresse för sportinslaget. Dansstegen ”fotbollörerna” lockade fram en rejäl dos igenkännande. Liikunnan Kehitysyhteistyö, Liike ry, berättar att laget sedan år 2000 deltagit i Helsinki cup. Laget väljs ut av lärare och elever tillsammans hemma i Tanzania. Vartannat år kommer ett flicklag, vartannat ett pojklag.
Liike ry står inte bara för fotbollsresan, de är också faddrar för eleverna och förutsätter att de deltar i skolarbetet där hemma, varje dag. Annars blir det ingen fotbollscup. Det är viktigt att också flickorna deltar. De kommer in på ett maskulint område och lär sig att de kan klara sig på ”manliga” områden. De får bättre självkänsla. Sportinslaget fortsatte. Tankarna gick till påverkansarbete, fredsarbete, möjlighet till skolning för fattiga barn i Tanzania, arbete för jämlikhet. I allra högsta grad missionstermer.
Fadderarbete lönar sig alltid, både för fotbollsentusiaster och oss som är måttligt intresserade. I sommarsvalkan funderar nu en gammal missionär, kan fotboll verkligen vara lika viktigt som missionsarbete i arbetet för en jämlikare och fredligare värld. Det verkar nästan så.
Ann-Katrin Store har varit missionär i Senegal.
