Friden lägger sig över en gästhamn. Klockan 21 (eller om de är senfärdiga – några minuter över) går besättningarna på finländska fritidsbåtar och hakar loss den blåvita flaggan i aktern och rullar sedan varsamt ihop den till nästa dag. De blågula hänger däremot kvar, dag och natt.
I en del hamnar ges rentav högtidlig signal, för att ingen ska glömma proceduren. Då undrar de ombord på de blågula båtarna på sin höjd förvirrat om kungen är död – för att citera bitska PQR-förlagets utmärkta hamnguide över Åland.
Flagganekdoten är en allmänbildande pekpinne till ett grannfolk med en mer avslappnad inställning till nationsflaggan än vår. Men guiden har också en syrlig udd, som handlar om det snygga i att kunna visa respekt för en avvikande tradition. Historia och krigsår präglar synen på korsflaggan, som på många sätt ser liknande ut som grannens, men ändå har betydelser med en annan tyngd och skiftning.
I förlängningen handlar det hela om symboler. I Sverige har nationalistiska strömningar på många sätt lyckats kapa flaggsymbolen. Det som en gång var en glad stingpinne i knuten på en röd sommarstugeidyll är i dag är något som många värjer sig en smula för. Svensk, ja, men inte sådan svensk.
Vid millennieskiftet år 2000 gav Svenska kyrkan ut bildpraktverket Tradition och liv, som en manifestation över den kristna trons rötter och puls i Sverige. Det var midsommar, nationaldag, tjofaderittan och lucia för hela slanten.
Femton år senare, när det var dags att uppdatera boken, har förlaget bytt ut en del av bilderna – och anpassat dem till en verklighet där det blågula tonas ner kraftigt.
I sig är det väl bra. Men det handlar också om ett förlorat slag om symbolerna, eller kanske rentav ett slag som inte ens blev av.
Goda symboler fordrar nämligen både vilja till försvar och till inkludering. De måste försvaras mot krafter som vill ta dem i bruk för syften som inte är goda. De måste hållas upp mot ljuset av den verklighet som råder här och nu. Vi måste aktivt jobba med läxan att inkludera och involvera andra i det goda narrativet. Vår gemensamma flagga, allas skolavslutning och julfest. Symboler kan vidgas till att omfatta ett ”vi, här och nu, tillsammans”. På det sättet stärker vi det goda.
Och föralldel … korset som symbol inte att förglömma: Ylva Eggehorn skriver i sin Milleniepsalm om hur ”vi skrev ditt namn på våra stridsbanér”.
Korset blev frihetssymbolen för de första kristna. Att behålla det som en sådan, tvåtusen år senare, kräver vakenhet, generositet och ett rungande nej till all slags maktmissbruk av något av det mest dyrköpta vi har ärvt.
