Jag skulle i mars medverka vid ett seminarium med temat ”tid för engagemang”. Rubrikens frågetecken visade sig vara ytterst motiverat. Seminariet sköts upp på grund av att människor uppenbarligen inte hade tid att delta.
När seminariet väl blev av förra veckan var både uppslutningen och engagemanget på hög nivå. De talrika församlingarna, föreningarna och förbunden i Svenskfinland delar samma upplevelse av att det är svårt att hitta människor som är beredda till långvarigt ansvarsbärande.
Föreningskulturen har under tidigare år burits av stöttepelare, som år efter år bevarat och upprätthållit en verksamhet med starka traditioner i lokalsamhället. Idag engagerar sig människor fortfarande gärna för det gemensamma bästa, men det bör helst ske i form av spontana aktioner eller kortvariga projekt. Man vill göra en skillnad genom att bidra till en förändring till det bättre, men man är rädd för att bli allt för bunden.
Under seminariet diskuterades vad som kan motivera oss att gå med i en förening. Vi konstaterade att det ofta handlar om ett konkret behov som berör en själv eller den närmaste kretsen. Många föräldrar engagerar sig i en lång rad föreningar på grund av sina barn: Hem och skola, musikskolans stödförening, idrottsföreningar och så vidare. Även om den utlösande faktorn är familjemedlemmarnas intressen sprids engagemangets positiva följder som ringar på vattnet: de gemensamma insatserna möjliggör en meningsfull verksamhet även för många andra barn och familjer.
Jag tror inte vi behöver skämmas för att vi och våra närmaste drar nytta av vårt engagemang för det gemensamma bästa. Kärleksfulla handlingar påverkar både den som handlar och den som är föremål för handlingen. Det är en illusion att tro att vi borde eftersträva 100-procentigt osjälviska handlingar.
Lika fel blir det om vi betraktar oss själva som en person som bara ger åt andra, men inte behöver något av dem. Målet borde väl hellre vara att vi erkänner vårt ömsesidiga beroende av varandra. Då ger vi samtidigt andra möjlighet att känna glädje över att de har kunnat hjälpa oss.
Enligt en ofta citerad fras investerar kärleken inte i sådant som bär sig, men i sådant som man blir buren av. Jag tycker det ligger en djup sanning i det här. Vårt engagemang för andra kan inte analyseras i termer av insatser och utdelning. Ändå är det kärleken som bär oss. Tillsammans.
