Vi satt på tredje raden.
Jag lutade kinden mot morfars stickiga rock. Han hade kammat det vackra gråa håret bakåt med Gahns Keratin och han doftade Tabac. Morfar sjöng om jorden som var härlig och granens ljus fladdrade i julmorgonen. Det var underbart och underbarast av allt var att prästen bara talade om mig. Hela tiden. Varje gång han sa mitt namn så pickade jag morfar i sidan och han skrattade. Jag kände mig sedd och särskild.
Jag stod på tredje raden. Minns inte om jag var en herde eller en kamel men fleecemanteln var i alla fall ful och brun. Jag var rätt förvånad över att jag hade hamnat här. Längst bak i den bruna massan, jag var ju ändå en Maria … Men mest förvånad var jag över att alla i julspelet hade repliker, alla utom just Jesus mamma. Hon satt tyst på en furupall och stirrade ner på den nakna dockan i krubban. Josef var också ganska blek och trist. Den första julen hade nog inte varit så rolig …
Vi kom för sent. Fick inte plats i härbärget fast min mage var betydligt större än vaktmästarens. I stället fick vi extrastolar bakom en pelare och kunde bara lyssna på julevangeliet. Kanske det var för att jag väntande mitt första barn men plötsligt mötte jag henne för första gången. Hud mot hud i julnatten insåg jag vidden av hennes mod. Jag kände hennes styrka. Förstod att hennes tystnad inte var brist på känslor utan snarare ordlös förundran. Hon steg ut ur glansbilden och blev en förebild. Min föregångare. Min favorit.
Barnet håller krampaktigt i mammans blåa mantel. Hon har lagt sin kind mot barnets. Ömhetens moder heter ikonen och bilden drabbar mig, som fast jag har oändligt med ömhet ändå inte räcker till. Barnet är beroende och behöver hela tiden våra kinder. Kinderna blir visserligen slappare med åren men kärleken får inte förlora sin spänst. Närhet och acceptans heter koden till barns självkänsla, och med tanke på Sonens kaxighet så hade han nog fått en hel del kramar. Fast han är särskild och svår. Maria är moder och madonna men mest människa. I like.
Hon är som en barndomsvän som hängt med och hela tiden. Vissa perioder har kontakten varit sporadisk och hennes livsval har känts lite märkliga men varje gång vi mötts har det ändå varit väldigt givande. Med åren har jag börjat uppskatta hennes lågmälda styrka allt mer och i dag är det mycket oftare jag som ringer. Acceptansen och närheten är nämligen inte bara förbehållen Sonen utan den gäller också mig.
