De blev rätt många med åren. Enligt en uppskattning från Kyrkans informationscentral cirka 830 stycken. Inte kunde fäderna ana att det skulle komma en tid när avstånden skulle krympa så totalt, att den gamla huvudkyrkan skulle ligga inom tjugo minuters räckhåll för de bilburna, som då skulle utgöra mer eller mindre alla bybor.
Knappast skulle de heller ana att kyrkan, bygdens stolthet, numera sällan är den plats som får samma bilburna folk att susa in till stan – utan att det snarast handlar om att fylla kylen med varor från den stora supermarketen i utkanten av stan. Inte kunde de veta att gränserna mellan socken och socken inte längre är ett hinder för arbete, fritid eller kärlek. Sjukskötaren jobbar i grannkommunen, grannpojken spelar yttervänster i stadens fotbollslag och har stadigt sällskap femhundra kilometer bort.
Andra bygder skulle till sin förvåning få se sina blomstrande närsamhällen vissna ner och avfolkas. Nej, inte kunde fäderna och mödrarna veta, att där kyrkan fortfarande står kvar har tiden för länge sedan sprängt de gamla strukturerna för bygdderna runtomkring.
Det betyder inte att församlingen skulle ha dött eller mist sin betydelse. Kanske är det rentav tvärtom, för många kan den vara det nätverk som gör hemtrakten till något mer än ett övernattningsställe.
Församlingen kan skapa viktiga vardagsnätverk mellan dem som bor och lever nära varandra. Församlingen kan också se och fånga upp dem som i tysthet lider nöd också, eller till och med särskilt, på en liten ort. Men för att göra det behöver församlingen inte längre samma lokala volym som kom som en självklarhet för ett par århundraden sedan. Man måste våga ifrågasätta hur viktigt det är att församlingen stationärt och hundraprocentigt ”bor” på hemorten, när inte ens ortsborna gör detsamma. Hur mycket kropp måste församlingen ha lokalt för att den också ska vara ande?
I klartext är det just sådana frågor som diskuteras i Pedersörenejdens samfällighet. Det gäller att hitta balansen mellan strukturer och verksamhet, ramar och innehåll. Och naturligtvis går det inte att blunda för att de många gånger är svåra att skilja åt. Ändå är det skäl att reflektera över hur sorgligt det är om den evangelisk-lutherska kyrkan långsamt kvävs till döds av sin egen historiska tyngd.
Kyrkorna kom till för att det fanns ett behov. De var inte bara andliga centrum i sin bygd. De var informationscentraler, sociala knutpunkter, rättssalar, äktenskapsmarknader och handelskammare.
I dag har största delen av de funktionerna flyttat ut för länge sedan. Kvar finns det andliga uppdraget och utmaningen att förvalta det rätt bland de människor som lever här och nu.
