På bara en vecka har över 27 000 personer undertecknat medborgarinitiativet om rätten till eutanasi. Det blir med stor sannolikhet ett initiativ som landar på riksdagens bord, och som dessutom har förankringar inom majoriteten av riksdagspartierna. Förutom de tidigare riksdagsledamöter som tagit initiativet till namninsamlingen har bland annat Stefan Wallin (Sfp) och Ville Niinistö (Gröna) aktivt stött rätten till eutanasi.
Att insamlingen snabbt fick förgrundsfigurer som beskrevs som ”tunga namn” kritiserades av någon träffande som irrelevant, på gränsen till kränkande. Lidandet i en utsiktslös sjukhussäng känner inga kändisskap, inte lidandet för dem som sitter vid sängkanten heller. Månader eller års väntan på den allra sista lunginflammationen lika oändliga.
Det stora, offentliga samtalet om gränserna för livets slut är därför ett samtal som ägs av var och en av finländarna, och det måste hanteras med stor respekt. Den ödmjukheten inbegriper dessutom vördnaden för livet, och det som är större än vilja och lag.
Det är viktigt att kyrkan, kyrkorna, nu snabbt engagerar sig i samtalet – och låter bli att avfärda den uppriktiga våndan med klichémässiga svar ur något gammalt dokument. För att tas på allvar i frågan måste kyrkan gå en ny brottningskamp med 2010-talets vilja att lösa den plågsamma dödens problem.
Kyrkan har också uppdraget och rätten att peka på luckorna i argumentationen, där sådana finns. Är rätten att välja döden samtidigt något som kan skapa ett osunt tryck som inkräktar på individens rätt att leva? Biskop Vikström konstaterar till exempel i Hbl att många dödssjuka och gamla känner skuld över att de anhöriga belastas med sjukhusbesök och vardagsbestyr i väntan på slutet. Det finns en befogad oro för att någon tror att ens död vore bäst – för de andra.
Finlands läkarförbund motsätter sig officiellt legalisering av eutanasi. Däremot visar förbundets egen undersökning att ungefär hälften av läkarna i Finland är för en legalisering och att stödet växer. Holland lyfts fram som både det goda och det förfärliga exemplet. Nederländerna var först i världen med legaliserad aktiv dödshjälp 2002. Där har siffran för assisterad död stadigt vuxit, särskilt de senaste fem åren. Drygt 5 500 patienter dog år 2015 genom eutanasi.
Det som bekymrar etiker är det växande antalet dödshjälpsfall där mentala sjukdomar är argument för viljan att dö. Än en gång kommer den oundvikliga och svåra frågan om gränsen emot. Var ska den dras? Vad är ”obotligt”? Vad är ”outhärdligt”? Vem är ”tillräknelig”? Och var blev rätten till dödshjälp för de som tappade fästet i världen innan de hann begära den?
I en postsekulär tillvaro där Gud försvinner ur ekvationen alltmer blir tanken ofta rätlinjig. Men enklare blir det sällan ändå.
