Inte så amper som sin make, men definitivt ingen ungdom.
Tillsammans med min egen prost har vi denna höst fått glädjas över 40 år som gifta. Strax efter den festligheten firade vi 40 år som prästpar i Borgå stift. Ja, det är ju nog maken som firat att han i 40 år fått tjäna Kyrkan, men hans yrke och tjänst i Kyrkan har av naturliga skäl blivit en del av mitt och familjens liv.
De inledande raderna handlar inte om ett prostepar, texten är tagen ur Ålandsmejeriets reklamtext för ostar. En sak har ostar och prostar gemensamt. Ju äldre, desto bättre! Det konstaterade jag redan för många år sen när jag blev närmare bekant med dåvarande gamla prostar i Korsholms prosteri. Jag gillar dem skarpt. Unga präster är fräscha och duktiga. Med all respekt för dem, men gamla prostar med sin livserfarenhet och trygghet i ämbetet är en tillgång för Kyrkan. Ända tills de blir halsstarriga, men det är en annan historia.
För några söndagar sen deltog vi i en prästvigning i Borgå domkyrka, lämpligt sammanfallande med makens årsdag av sin egen prästvigning. Där under valven i den gamla kyrkan gick tankarna till det Liv vi fått och får dela i Kyrkan. Hur många gånger, speciellt i unga år, har jag inte varit frustrerad över alla sammanträden som infallit samtidigt som det varit föräldramöte i skolan och barnen haft svåra läxor i finskan? Eller över alla vigslar som hållits de allra vackraste av sommarlördagar. Oftare har jag nog ändå njutit av kyrkklockornas klang en söndagmorgon än muttrat över olägenheterna ett prästjobb kan föra med sig för hens familj. Jag har fått erfara det som kallas välsignelse i vårt gemensamma liv då vi delar Kyrkans tro och till en del också gärning.
Under Domkyrkans valv kände jag tacksamhet över att ännu få ha min prost vid min sida. I vår ålder är det ingen självklarhet längre. Jag kände glädje över att få vara en i Kyrkans hägn – även om jag många gånger varit arg på kyrkans ordning, domkapitel och hela etablissemanget.
Det är en trygghet, vare sig man är en värdigt åldrande hustru eller en amper Prost (min prost är inte ett uns amper i verkligheten) att få vara en del av Kyrkan. Kyrkan står stadigt trots att det stormar i samhället, den välkomnar oss in till stillhet och lugn, vad än de (teologi-)lärde strider om. Ofta anar jag århundradens bönedoft i kyrkans väggar – det går inte att förklara, bara förnimmas. Det är en gåva att få vara med i Kyrkans liv.
