Han var stilig i rutig välsittande kostym. Hennes klänning hade en hög slits, håret var slarvsnyggt uppsatt och hon var vackrare än någonsin. De var nygifta men erfarna. De kände varandra men ville veta mer. De hade tre barn men ville ytterligare ett förbund. Det var hudlöst, sant och ärligt och bara det berörde, men den nästan sakrala stämningen kom också av att alla vi som satt runt vackert dukade bord verkligen visste att kärleken inte alltid övervinner allt.
Det här var ett bröllop där vi slapp platityder om segelbåtar i hamn och solar som inte får gå ner över någons vrede. Alla som åt av den delikata maten hade låtit en hel del solar gå ner över surande bortvända ryggar och alla som skålade hade för länge sen fattat att den andra aldrig kan bli en hamn om man själv inte kan förtöja.
Innan jag gifte mig så grät jag alltid våldsamt på alla bröllop, för att jag tyckte att det var så otroligt romantiskt att människor faktiskt lovade att leva i närhet, i evighet. Efter att jag hade gift mig grät jag kanske ännu mer, men nu för att jag fattade hur lite paren förstod, hur knepig den närheten faktiskt skulle bli. Men i september grät jag en helt ny gråt på en vigsel. Det var den gråten som kommer när två människor som levt ihop i 25 år vill gifta sig, fast de vet att det är svårt.
Vad jag har ägnat tid åt att knäcka koden till det goda förhållandet. Man säger att det tar 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något men fast jag definitivt kommit över den gränsen för länge sen så är jag förvånansvärt långt borta från svaret. Förvånansvärt långt borta från det enkla svaret, men det finns ändå några saker som man inte kan slarva med om man vill leva nära en annan människa.
Det ena är att prata. Om man inte berättar vad man tänker och känner så kan ingen förstå en. Frågar man inte vad den andra tänker och känner kan man omöjligt veta vad den behöver.
Det andra är närhet. Ingen verkar klara sig utan fysisk närhet men många försöker. Man stänger sin kropp när man är sårad och besviken. Man tar fysiskt avstånd när man känner psykiskt avstånd. Att sticka in en fot under den andras täcke kan göra skillnad. Att kyssas regelbundet minskar risken för frostskador. Att sitta nära i soffan är många gånger bättre än terapi.
Det tredje är teamwork. Att dela på disk och räkningar. Att dela på nattning och hämtning. Att dela på omsorgen om varandra. Att göra det själv är effektivare men tillsammans skapar band.
Det är svårt att göra något åt en barndom som gjort en rädd för att komma någon nära. Det är utmanande för en extrovert att leva med en introvert. Det är omöjligt att skydda sig mot sjukdom, stress, dålig ekonomi och utmanande barn. Släkt kan komplicera och jobbet sabotera, men om man hela tiden försöker motarbeta viljan att vända sig bort och, om nu inte komma emot, så åtminstone stå kvar, så har man kommit halvvägs i den svåra konsten att inte låta solen gå ner över ens vrede.
