Jag läste och rös. Så där jobbigt ville jag aldrig få det. Nej minsann, jag ville stryka kläder i fred! Så jag började hårdträna på kvällarna. Jag stirrade stint på lampan som hängde i taket och tänkte: ”Gunga inte … gunga INTE!” Den sommaren genomgick jag en hårdträning i konsten att INTE klara något övernaturligt, och det gav resultat: Än idag kan jag inte få en lampa att gunga. Varför jag var så övertygad om att jag kunde det minns jag inte. Däremot har det hänt, när jag som vuxen har stått bakom berget av ostrukna kläder, att jag smått hoppfullt sneglat mot gardinen för att se om det inte skulle glida fram någon distraktion där. Men nej.
Nu tror ni kanske att jag är ute efter att förlöjliga detta med att vara synsk och uppfatta mer än fysikens lagar borde tillåta? Men det är jag inte. Jag har senare lärt känna flera personer som ser och hör sådant som många skulle avskriva som omöjligt. Jag kan inte bedöma vad som utspelar sig inom en människa och vad som förekommer oberoende av mottagaren, fastän osynligt för de flesta. Hur skulle jag kunna det? Jag väljer i stället att förklara upplevelserna med ”tillsvidare oupptäckta naturlagar”. För jag har alltid tyckt att det är ett tecken på hybris eller rädsla att hävda att vetenskapens nuvarande gränser utgör gränserna för vad som är möjligt.
Jag skulle önska att man inom kyrkan inte var rädd för att lyssna på sådana här erfarenheter. Att ord som synsk eller ängel inte skulle slå på ett New Age-alarm. Jag tror att änglar omger oss. Jag tror att en del människor ser mer än andra. Inte jag, visserligen. Men jag har ju hårdtränat.
