Kanske inte det man menar med arvssynd – men vilken är skillnaden, egentligen? Synder vi själva och släktled före oss har begått och som vi sömngångaraktigt upprepar, om och om igen. Och sedan bestraffas för i våra drömmar. Att drömmarna hör uttryckligen sommaren till beror ju på att vi just då ofta återvänder till barndomens landskap där uppväxttidens ångest är inristad i tapeter, tallar och strandstenar.
Mönstren varierar självfallet, men jag antar att ritualerna för väldigt många är ungefär desamma: stugan eller villan packas upp och fejas, båtar skrapas, möbler målas. Släktbesök, kaffekalas och muntra utfärder. Oro över läckande tak, skrangliga bryggor och gistnande verandagolv. Ilska över ständiga skyfall, besvärliga grannar och kliande myggbett. Listan kan med lätthet förlängas. Glädjeämnen och irritationsmoment i ungefär lika delar, och däremellan lakuner av lugn och loja dagar.
De sistnämnda är väl ovanligast numera, så rastlösa som vi har blivit. För det tar tid att varva ner och låta själen komma i kapp den frustande anden. Och allt svårare blir det, då vi ständigt ska vara uppkopplade och anträffbara för världen och våra vänner. Att bara göra ingenting och njuta av invanda stugrutiner, där vardagens oansenliga men oumbärliga göromål fyller dag efter dag – det inger tydligen de flesta ångest. Kanske av rädsla för de minnen och barndomsbilder som då gör sig påminda?
Men jag tror vi behöver dem; påminnelserna om att det mesta går igen, och att vi aldrig blir kvitt våra synder – varken våra egna eller deras som trampat stigarna före oss. Och just däri ligger kanske något av det viktigaste med sommaren; att växla ner till en tillvaro där det mesta påminner om tider som varit. Men också om hur allting förändras, både omkring oss och i oss själva. Jag sår och ansar, och ser hur det som växer följer min vilja – eller så inte. Jag ser hur släktled växer upp, och hur jag själv gradvis får acceptera att åldern tar ut sin rätt. Och glädjen i de årliga ritualerna kring gästböcker och fotoalbum; hur vi skrattar oss samman kring decennier av gemensamma minnen.
Långtifrån allt är skratt och smultron, förstås. Gamla konflikter och gångna oförrätter har en tendens att ploppa upp med en osviklig förmåga att förgifta stämningen. Men också de slipas småningom ner, likt strandhällar av vågors nötande. Själv inser jag roat att jag börjat försonas med mina drömmar. Men det har tagit sin tid, och väldigt många somrar.
