Men så en kväll sprang en åttaåring in i köket så fort han hade kommit hem från matchen och ropade i triumf:
Vi vann! Och jag gjorde mål!
Mamma tog honom i händerna och dansade tjoande runt på golvet. Plötsligt tvärstannade hennes son.
Nä, vi förlorade. Och jag satt bara på bänken.
Hans mamma slog armarna om honom och sa:
Men vännen, du vet ju att jag inte tycker att det gör något om ni förlorar. Och det är inte ditt fel om du inte får speltid. Varför sa du så där?
Jag ville bara veta hur det skulle kännas, svarade åttaåringen.
Låt mig genast efter denna sanna historia säga att ni som ger er tid och era krafter till aktivitet och sport med barn är värda tusen rosor. Men hej, alla ni som i sommar leder fotbollsskolor och idrottsläger: Se till att inget barn i sommar behöver göra testet ovan. Låt varenda en få känna framgångens glädje och triumf på riktigt! För den glädjen längtar vi alla efter. Det behöver vi. Som barn slog jag mig ner i tv-soffan med en bok när familjens sportfantaster tittade på någon Viktig Match. Jag var inte intresserad, men jag ville känna mig delaktig i den kollektiva spänningen, den glada upphetsningen, det stora VI:et. Fortfarande kan jag oftast ge en tillförlitlig rapport över läget i hockeyligan, trots att jag inte hör till fansen (nå, Kärpät lär ju vara bäst). Men den kollektiva längtan efter framgång smittar av sig till och med på en soffsportare. Och om man själv är med och spelar blir lyckokänslan desto intensivare.
Så var kreativa, ni som sportar med barn! Hitta på vad som helst – miniturneringar, impromatcher, ”slå-ert-eget-rekord”-övningar. Men låt alla, ALLA få uppleva den där renande triumfen: Vi gjorde det! Jag var med, och vi var bra!
För ”vi vann” handlar inte om ”ni förlorade”. När sport är som sport ska vara handlar den inte om tävlingsmentalitet på andras bekostnad (och enligt min mening inte heller om att köpa spelare för miljoner, men det är en annan diskussion). Den handlar om att vår samhörighet och kollektiva optimism stärks: Vi gjorde det här! Vi kan, vi kommer att klara oss.
Medan vi är barn bygger vi upp berättelsen om oss själva, om vem vi är. Låt ingen åka hem från fotbollsskolan i tron att berättelsen om mig, det är berättelsen om den där som alltid sitter på avbytarbänken. Ingen föds till reserv.
