Hon är jobbig. Hon kräver orimligt mycket uppmärksamhet av precis alla i hennes omgivning. Hon är självupptagen, hon är högljudd och hon är klängig.
Hon är femton år ung och konfirmand på skriftskolläger. Jag är tjugosex år gammal och vuxen på samma läger och det ingår på något plan i mitt jobb att tycka om henne. Men det ska erkännas; hon gör det svårt.
Så jag väljer att inte känna efter så mycket. I brist på omedelbar kärlek måste vi ibland bara agera som om vi faktiskt skulle älska och det gör jag i förhållande till den trasiga femtonåringen framför mig. Jag tar mig an henne, jag ger henne tid. Jag finns där.
Och det tar inte länge förrän kärleken också gör det. Kärleken har nämligen en tendens att söka sig dit det finns en grogrund för den, och sämre grogrunder än att någon agerar som om hon skulle älska finns uppenbarligen.
Under några års tid får vi se ett mirakel växa fram inför våra ögon. Många olika människor och olika familjer i församlingen tar sig an flickan vid olika tider. I dag är hon en ung kvinna som bubblar över av kärlek och som finns till för andra. Hon är pålitlig, hon är generös och hon är handlingskraftig. Hon är ett klockrent bevis på att någon som med världens ögon ”borde” ha landat helt snett med Guds och människors omsorg kan landa helt rätt. Men hon är ett lika klockrent exempel på hur lång tid det faktiskt tar och hur mycket det kostar att älska en trasig människa hel. Och ett bevis på att det är värt det. Alla gånger. Alltid.
Den här unga kvinnan är utan tvekan en av mina favoritberättelser om församlingen. Ingen orgelkonsert, inget superpedagogiskt skriftskolläger och ingen nyskapande gudstjänst kan ens närapå konkurrera med när en människa får vila och växa i kärlek och gemenskap. Aldrig är jag lika stolt, glad och tacksam över att få vara en del av min församling som de gånger vi kommer åt vad det faktiskt handlar om och bara gör det. Vi har världens bästa budskap; ett budskap om en kärleksfull Gud som ville alla människor. Och vårt uppdrag är att fler och fler människor ska få inse att de är önskade, älskade och burna.
Förra veckan fick vi veta att en femtedel av finländska män mellan 21 och 24 år saknar jobb och studieplats. De gör alltså ingenting, om vi med någonting menar jobbar eller studerar. Sedan jag läste nyheten har jag tänkt mycket på de livsberättelser som finns bakom den siffran. Det finns så många sorgliga nyheter i vår värld. Men det finns goda också. Och det finns den där allra godaste. Som alla unga män (och kvinnor) utan framtidsvisioner och planer behöver få höra. Som alla femtonåringar på alla skriftskolläger behöver få höra. Och när de fått höra behöver de också få se att det är på riktigt och att det gäller dem. Då krävs det att många olika människor och många olika familjer i många olika församlingar visar den kärlek som de själva blivit visade av Honom som älskat först och störst.
Det tar lång tid och det kostar mycket. Men det är värt det. Alla gånger. Alltid.
