Vad har då hänt i familjens och vännernas liv? Vad har vi fått uppleva av glädje och sorg? En hurudan människa kommer jag att vara nästa år när jag bäddar ner julänglarna? Jag brukar försöka lova bättring på några punkter. Vissa löften återkommer år efter år och så värst mycket bättring har inte skett. Ändå är själva föresatsen inte alls ett onödigt självbedrägeri. Min biktpräst lärde mig en gång att min längtan är närmare mitt sanna jag än mina misslyckanden.
Jag tror att vi människor behöver upprepning och ritualer kring våra högtider, åtminstone i lagom doser, de ger oss en känsla av sammanhang och kontinuitet, därför har de levt vidare genom historien från generation till generation. Nya uppkommer, andra faller bort, vi lånar från andra länder och kulturer, varje människa, varje familj har sina egna traditioner. Vissa traditioner har tappat sitt betydelsebärande innehåll, då riskerar de snabbt att glömmas bort helt och hållet.
Jag hörde om en familj där alla fyra vuxna döttrar skar sin julkalkon på ett visst sätt innan den stoppades i ugnen. Så hade de alltid gjort, precis som mamman alltid gjort. En gemensam julmiddag kom det på tal, döttrarna frågade sin mamma varför kalkonen skulle skäras just så där. ”Oj, men det är ju bara för att min ugn är så liten att hela kalkonen inte får plats annars!”
I en gammal medeltida kyrka neg och bockade de gamla församlingsborna på ett visst ställe i kyrkgången, ingen visste egentligen varför, så skulle man göra bara. När kyrkan renoverades hittades ett gammalt igenmurat Maria-altare precis på det stället. Generation efter generation upprepade föräldrarnas mönster, utan att veta varför.
Så vad finns kvar av julen när granen har tappat sitt sista barr, lussekatterna är uppätna, adventsstjärnan släckt? Jag önskar att varje människa skulle få ha en Betlehemsstjärna tänd i sitt hjärta. Vi har fått en skatt i vår famn, ett barn, en kärlek att värna, en förlåtelse att bära ut i världen.
Vi misslyckas ofta, drattar på ända i livets glashalka, men vi får alltid resa oss och börja om, och om igen. Vi tappar bort oss, glömmer att vända oss mot ljuset. Tusen och tusen gånger får vi göra det, vända tillbaka mot ljuset.
En liten julängel sitter på min spiselhylla året om. En Kristusdoft. En påminnelse: Du får börja om. Och om igen.
