Vi har skapat en konstgjort ljudande värld. Tystnaden är i dag så kraftigt devalverad att den borde beredas rum, men eftersom den tappar sin särart genast den höjer rösten så behöver tystnaden vår hjälp. Den behöver tid, egen tid.
Frånvaro av ljud är givetvis i sig onaturligt. Naturen är inte tyst, den viskar och väsnas om vartannat. Levande ljud: träd som susar, vågor som ryter, piskande vindar, skratt och gråt. Livfull oregelbundenhet, samtidigt trygghet i det som har varit och det som ska komma.
Vårt civiliserade ljud lägger sig som en presenning över allt detta. Det är en milsvid skillnad på trafikbuller och ljuvt klingande musik, och ändå delar bullret och musiken detta samma: allt är resultatet av våra ansträngningar. Det låter för att vi vill, men inte nödvändigtvis för att vi lever.
Vi flyttar på råmärken, lite i taget, och märker inte att vi rubbar en naturlig balans som borde vara lika självklar som eftertraktad. Om inte mörkret längre får vara mörker, vad ska då ljuset lysa upp? Om inte tystnaden får tiga, hur ska då ordet kunna urskiljas?
Bokstäver skränar på sociala medier, bakgrundsmusik fyller varuhusen, bilar slussas mellan bullerhinder och superlativen haglar i vardagsdiskussionerna. Svart blir grått, det vita blir solkigt, och plötsligt känns allt så relativt - som ett primalskrik utbytt till ett sofistikerat, monotont, grådaskigt mumlande.
Hur kan vi då skapa rum för tystnaden? Genom att våga vara stilla.
Att vara stilla är något av det absolut svåraste som finns, eftersom vi skruvat upp tempot så sanslöst. De duktiga gör gärna så mycket som möjligt, på kortast möjliga tid. De som tar för sig vinner. De passiva slappar och förlorar.
Men stillheten är till sin natur långt ifrån passiv, den är ett slags potentiell aktivitet - en förutsättning för något vi ännu inte vet.
Genom att välja att vara stilla ger vi tystnaden det enda rum vi själva kan bereda - rum inom oss.
Inre tystnad, stillhet, är det viktigaste vapnet vi har i kampen mot världsskramlet vi själva är med och ger upphov till. Tystnad inom ger oss en fristad, en möjlighet att lyssna.
Livsavgörande insikter når oss sällan i brandtal på gator och torg, eller genom livligt delade statusuppdateringar på sociala medier. Ofta är det fråga om en lågmäld övertygelse som stilla resonerar inom oss, väntande på att få göra sig hörd.
