Hinna ikapp julen

Då var absolut ingenting förberett. Maria hade säkert som många andra väntande mammor bäddat färdigt för sin kommande baby med nytvättade lakan och runt den sängen hade hon troligtvis tänkt vagga omkring sina sista veckor. Men istället fick hon nu ta med sig tandborste och kam i en liten påse, sätta sig på en åsna och skumpa obekvämt till en verkligt illa tajmad skattskrivning. Josef och Maria hinner inte tillbaka. Babyn vill ut i Betlehem och ingenstans finns det plats för Maria att föda. Allt är fullt och alla dörrar är stängda. Utom stallets och istället för att få rulla in sin förstfödda i ett mjukt, varmt och rent täcke så blir det inlindat i en dammig mantel och får sova sin första natt i kons krubba. Jag kan faktiskt inte tänka mig en mera stressig situation men Maria är sin svåra uppgift mogen. Hon visar väg ut ur kaoset genom att göra det bästa av situationen.

Maria är en viktig julförebild genom att hon kan se vad som på riktigt är viktigt och vad som kan vänta. Det viktiga är inte det nytvättade, det idylliska och det perfekta. Det viktiga är den mänskliga värmen, den omslutande famnen, gemenskapen i natten. Josefs och Marias förmåga att hantera det ofärdiga, att hitta lösningar och acceptera att det inte blev som det var tänkt är bara fantastiskt fin och den förmågan skulle jag gärna få inslagen i ett vackert paket på julafton. Ett paket som jag också gärna ger till någon annan. Särskilt till dig som ytandas hela december, till dig som bara har kvitton i plånboken, till dig som hamnade i rum 6 på avdelning 10, till dig som måste inhibera resan, till dig som är utan barnen första gången, till dig som inte hann få bygget färdigt, till dig som är ensam första julen, till dig som är ensam igen, till dig som jobbar, till dig som inte hann njuta i år heller.