Räckan av lediga dagar ger släktingar som annars inte träffas så ofta till vardags både orsak och möjlighet att gästa varandra. Hemmen öppnas, tiden är sällsynt hel och obruten. Likt musikalstjärnan Peter Jöback kommer vi hem till jul.
Men det gäller inte alla. För en del blir ensamhet, avklippta rötter och obefintliga sammanhang smärtsamt tydliga just under den här helgen.
Samhället stängs, finländarna drar sig in bakom julkranspyntade ytterdörrar. Utanför blir den iranska frisören med egen salong, den nyinflyttade storstadsbon, den ensamstående åldringen som inte längre har några vänner och släktingar kvar.
Också i år öppnar församlingar från olika samfund och på flera orter, också i Svenskfinland, dörrarna för att erbjuda ett julhem på julafton till dem som saknar ett.
I år pyntas det julgran i Johannes församling i Helsingfors, dukas det till julmiddag på Lepikko lägergård i Vasa på julaftonseftermiddagen. Och på många andra ställen sker liknande insatser. Frivilliga och anställda ger av sin familjetid för att vidga gemenskapen.
Det känns viktigt och riktigt. Så bereddes också en familj utan lokalt sammanhang och rötter en gång husrum i ett nödläge. Deras livsöde går i repris, varje månad, varje vecka någonstans i Europa.
De senaste åren har kyrkan kanske mer än någonsin fått stå objekt för allt från missnöje till ren skadeglädje.
Den är tacksam att skratta åt när någon enskild företrädare gör bort sig. Den är målet för svallvågor av raseri och besvikelse, både med fog och utan.
Det får den kanske tåla. Låt det storma och svalla. Men det är a och o att kyrkan står som en bastion för den medmänsklighet som tar avstamp just i det bräckliga ögonblicket mellan liv och död, när ett barn föds i Betlehem.
Ett utslag för att det uppdraget ändå i någon mån har lyckats ger T-Medias värdeundersökning bland drygt 3 000 finländare i oktober–november. Kyrkan är den samhällsaktör som allt fler uppger sig lita på i en värld som många upplever som osäker och ibland otrygg.
De facto är kyrkan den som ökat mest i förtroendekapital under året i finländarnas ögon. Nästan varannan finländare, eller 46 procent av de tillfrågade, säger sig lita på kyrkan. Det kan jämföras med att 43 procent litar på riksdagen och 38 procent på regeringen.
När den är som bäst lyckas kyrkan med att glimra till i det mörker som Jöback sjunger om, det kompakta och dystra där året rinner bort i ett kallt decemberregn.
När det är som bäst är det paradoxalt nog barnet i krubban som är bär kyrkan genom den tillvaron – hela året om.
