Vi berörs på så olika sätt av julen. För många är det just då familjen samlas, i en atmosfär av välvilja som vuxit in i oss sedan barnsben. För andra är julen en ständigt återkommande, tung ihågkomst av det som inte längre finns: äktenskapet, föräldrarna, sammanhanget, tillhörigheten.
Ändå trivs de allra flesta med tiden före jul. Att ana något, att leva i förväntan, är ett av de rikaste tillstånd människan kan befinna sig i. Det finns en riktning, en aktivitet, en hängivenhet i att inte vara framme – oavsett om själva målet rymmer djup glädje eller tärande vemod.
En tid av förväntan ger också ankomsten, upplösningen, en speciell tyngd. Det här vet den del av den kristna kyrkan i vilken fastan inför julen utgör en nödvändig balans till påskens förberedelseperiod. Väntan på liv, väntan på död, väntan på liv. Det här vet också den kommersiella sektorn, som skickligt välkomnat den energi som söker efter att kanaliseras.
När vi firar jul gör vi det i en sällsam blandning av kristen tradition och folkliga ritualer, ackompanjerade av marknadsekonomins penetrerande toner. Kristendomen är traditionellt stark i vårt land, men har definitivt backat tillbaka och berett rum för det som människan tror sig behöva och vilja ha. Jag tycker det här blir alldeles särskilt tydligt under julen.
Kanske vi har blivit för bekväma, byggt hyddor på berget. Kanske vi i en strävan efter att kunna greppa det förunderliga budskapet – det att ett barn blivit oss fött – tar något för givet, paketerar in det hela och ger oss det själva som present, år efter år. Jag vet inte säkert, men jag tycker mig ana att trygghet blivit bekvämlighet, att försäkran blivit kapital.
Under mina år i USA såg jag en annan typ av jul. I ett samhälle där det inte lika självklart går att luta sig tillbaka på det kristna arvet blev ”God Jul” i massmedia omsatt till det omfamnande och samtidigt utslätade ”Glad Ledighet”. En mångkulturell metropol som New York närmar sig den stora högtiden under andra premisser. De enda konstanterna är förväntan och marknadens driftighet.
Mitt i förvirringen uppstod en längtan hos mig. Jag lyssnade på Bachs juloratorium på de traditionella dagarna, från julafton till trettondag. Och så frikyrkobarn jag är hittade jag mig själv i Svenska kyrkan på Upper East Side under julbönen. Levande vita ljus i takkronorna har aldrig varit så vackra som då.
