Han har förlorat sin son. Det värsta har hänt, ett barn har dött. Jag har – igen – ingen aning. Och jag vill helst inte veta. Gode Gud, låt mig slippa.
Han säger att hans tro bär honom nu. Sorgen är total. Men hopplösheten och mörkret har mött sin överman i just den tron.
Hon har blivit lämnad av sin man. Allt hon drömde och hoppades och ville försvann med honom i en kappsäck. Ett liv blev ett annat. Över en natt förändrades allt. Igen – ovetande jag. Igen – o, om det alltid fick vara så.
Hon menar att hennes tro gör hela skillnaden. Mattan finns kvar under fötterna, trots att hon trodde att den drogs undan. Gud har inte gått någonstans.
Tre livsöden. Tre kriser. En gemensam nämnare: en kristen tro som förändrar allt. Observera: inte en tro som förnekar eller suddar bort lidande. Men en tro som plötsligt överraskar och kan komma med ljus där det egentligen inte ryms in.
Jag hör deras berättelser och jag blir tagen, gripen. Så tron fungerar alltså. På riktigt. Min egen tro bär ju i teorin, långt till och med, men de musklerna har sällan testats i praktiken. Livet har ofta behandlat mig med silkesvantar, jag har sällan gått på knäna.
Jag tror att min tro bär när skuggsidan kommer, men jag vet egentligen inte.
Det tröstar mig därför att se hur människor i min omgivning håller ihop nu för att de tror på samma Gud som jag. Deras vittnesbörd blir helt avgörande också för mig. Jag vill klamra mig fast vid den här tron så att den finns där den dag den verkligen behövs. Inte som grädde på moset utan som livsvillkor.
För det är ju bara en tidsfråga. Min tros muskler kommer också att testas. Och då hoppas jag göra samma upptäckt som de andra gjort nu – att tron bär och fungerar. På riktigt.
– Att du finner tröst i din tro bevisar ju inte att den är sann, säger den som inte tror alls och vill förneka den tro vi andra har. Många har sagt så till mig.
Och nej, så är det kanske. Men det bevisar att den fungerar. På riktigt. Och det räcker faktiskt enormt långt när livet självt vänder oss ryggen.
