Det har varit en på många sätt omskakande månad. Och då vistas jag inte ens på de snabbare forumen som Twitter, Instagram, WhatsApp och Snapchat där ungdomarna numera finns, också mina egna. Men jag ser skymten av dem ibland, också på FB. Till all lycka dock mest IRL – I verkliga livet, alltså.
För en sociolog är det fascinerande att försöka tolka flödet på nätet. Det har förvisso redan skrivits massor om hur man kommunicerar i de ”sociala” medierna (vadå sociala?), och det mesta var alltså bekant innan jag kastade mig ut i forsen. Ändå blev jag förvånad över hur snabbt flödet faktiskt är. Och mer så ju fler ”vänner” (vadå vänner?) du har, och grupper du väljer att tillhöra. Jag har själv försökt vara restriktiv och accepterar i första hand ”faktiska” vänner, men redan det resulterar i en strid ström av filmklipp, kommentarer o.a. delningar som pockar på uppmärksamhet. Det känns precis som filmerna från tsunamin i Thailand, där allsköns bråte seglar förbi i våldsam fart och drar allting med sig. Den som står för nära dras hjälplöst med.
Jag beslöt mig därför snabbt att kolla flödet enbart på min bordsdator, och ta bort det från smarttelefonen. Datorn kräver ju att man loggar in sig på FB, medan mobilen är så sataniskt konstruerad att flödet finns där hela tiden. Inte att undra på att de flesta går med telefonen fastvuxen i handen och ständigt kollar det som flyter förbi. Oberoende av var man är; på ett möte eller ett seminarium, på bussen eller i bilen, på en middag eller i ett samtal med sina närmaste – ena ögat hela tiden koncentrerat på flödet i handflatan. Att folk till slut går sönder är inte att förvåna. För att inte tala om hur fel vi gör mot vår nästa – och mot oss själva.
Visst ser jag fördelarna. Den nyupptagna kontakten med gamla vänner man tappat bort, till exempel. Eller möjligheten att släktforska på helt nya och effektivare sätt. För att inte tala om marknadsföringen av sådant man vill dela, allt från tankar och texter till gamla grunkor och olika evenemang. Sådant som tvingat också mig att koppla upp mig.
Men så mycket tid allt detta tar! Jag loggar in mig bara några gånger per dag, men också det blir snabbt nån timme, ibland flera. När jag ser hur ofta folk tycks ligga ute på nätet, dvs. konstant, förvånar det inte att folk inte längre ser på tv, eller läser tidningar och böcker. Eller skriver brev. Vi är alltför upptagna med att följa med det som sker i ett skenbart nu.
Men jag kan inte begripa hur man av allt det bråte som flyter förbi någonsin kan bilda sig en uppfattning om världen. Eller om sig själv.
