I den stund uttrycket ”förföljda kristna” dyker upp i den offentliga diskussionen – och det händer inte ofta – sker reflexmässigt följande:
Deras lidande relativiseras. Vi påminns och påminner varandra om att lidandet inte bara drabbar just dem utan också andra troende. Det är visserligen sant, men samtidigt flyttas fokus från det akuta, konkreta och specifika till något allmänt som är svårt att åtgärda. Att rikta kritik mot en stat för att den behandlar en specifik grupp illa har en kraft och udd, som försvinner i konstaterandet att det är ”illa när alla behandlar varandra illa”. Hyperkorrektheten gör att allt slätas ut, och att särskilt kyrkan ibland fegar ur från att tydligt ta ställning för de lidande kristna.
Deras lidande politiseras. Den kristna köpmannen i Bagdad som fått sin butik sönderslagen blir en bricka i en kroppslös politisk debatt i länder tusentals kilometer därifrån. I överföringen försvinner det unika och förfärliga som drabbat honom, hans familj, hans grannar. Han blir en komponent att låna in vare sig det handlar om flyktingpolitik eller något annat. Det gör honom användbar för en del, oberörbar för andra. De som driver sin egen sak genom att på det här sättet de-humanisera hans lidande, hans rätt till liv, tro och trygghet begår det grövsta sveket av alla, vare sig de gör det i kyrklig eller politisk kontext, vare sig han förvandlas till ett argument eller ett motargument.
Deras lidande rättfärdigas. Det här är det fulaste och grövsta resonemanget, som därför kräver en hel del svängar i argumentationen. Det bottnar i samma logik som utläggningarna om den våldtagna kvinnans kortkorta kjol. I botten ligger antagandet om att det i grunden är de kristnas eget fel. Bekanta argument brukar handla om korståg och kristendomens övergrepp också i historisk tid, allt gammalt bråte duger. Det är en billig och intellektuellt oärlig metod –som det oaktat ändå lyckas flytta fokus från det konkreta här och nu.
Som ett resultat har västvärlden nästintill gjort sig immun mot en verklig debatt om det katastrofala läget för de kristna som förföljs, särskilt i Irak. Den färska rapporten över vad som hänt de två senaste åren från en katolsk mänskorättsorganisation förskräcker.
Det kristna arv som försvinner nu kommer aldrig tillbaka. Det brukar sägas, och återigen får det en del att automatiskt slå dövörat till. Det gäller att minnas det viktigaste, hålla kvar smärtan: Det handlar inte om att K-märka något slags kristet världsarv. Inte om att ställa sig på barrikaderna för ett exotiskt kristendomsmuseum. Det är rätt och slätt att hålla blicken öppen för att verkliga människor av kött och blod får sina mänskliga rättigheter kränkta och sina hem och liv förstörda.
Det är så sorgligt och så för sent om domen efteråt lyder: De fördrevs och dödades i sina hemtrakter, därför att de var kristna. Deras öde förtegs och förringades. De blev offer för ett dubbelt övergrepp. Därför att de var kristna.
