Gradvis, förrädiskt långsamt tycks vi omskapa vår tillvaro, återvända till vår barndoms sandlådor för att greppa spadarna. Jag, jag, jag. Vi, vi, vi. I dagens hårda och cyniska samhällsklimat framstår villkorslös kärlek som naiv idioti. Som dårskap. Just därför är visdom bortom vad vi förstår så viktig idag.
Många av de trender vi möter i vardagen uppmanar oss att avmogna, återvända till barnets narcissism. Vi skriker och stampar med fötterna när något annat än vi själva placeras i centrum. Vi hukar oss och kryper ihop i osäkerhet över främmande element i vår omgivning. Det obekanta känns hotfullt, och vi är rädda för all form av förändring.
Varför? Jo, grundläggande behov som tillhörighet, trygghet, att bli sedd har skickligt exploaterats av krafter som inte har någon som helst avsikt att inkludera, vagga till ro, se. Politik och marknadsekonomi har kapat kärleksbudskapet och basunerar ut sina förvrängda versioner. Och kanaliserad media skruvar upp volymen så att vi ska höra bättre.
Så blir ”älska din nästa så som dig själv” omskrivet till ”du måste först älska dig själv för att kunna älska andra”. Då finns det inte längre någon hejd på det hela. Vi blir vår egen lyckas smeder, och detta konsumerar oss, gör oss oförmögna och ovilliga att ge vidare. Jag, mitt, vårt ... Och för att bedöva samvetet låter vi då och då några smulor från festmåltiden falla ner från bordet till de icke inbjudna.
Den här prioritetsordningen är konstruerad och står i strid med kärlekens natur. Kärleken är inte selektiv. Den är inte ordnad i tid, utan evig och samtidig. Den söker inte sitt.
Kärleken är inte heller en känsla, utan ett aktivt val. Bara genom att välja att älska och ge av det som är oss själva kan vi höra till, känna oss trygga, sedda, älskade. Bara genom att våga älska oss själva och andra just sådana som vi är - utan att blunda för vare sig vår eller andras ofullkomlighet - kan vi leva rikt; trygga i att allt är förlåtet, att nåd inte vidkänner några gränser, och att det inte är vår sak att stå och vakta vid portarna.
Det är med värme jag ser hur kyrkor, samfund, föreningar och gräsrotsaktivister just nu återtar samhällsutrymme genom att omsätta kärlek i handling. Och visst kan vi sträcka oss till att låna lite retorik från samhällsdebatten och för ett ögonblick göra det hela till en kostnadsfråga: priset för att låta bli att älska är alldeles för högt.
