Vår syster har bett att få vittna, sa mötesledaren, och jag såg min vän resa sig.
Hon sa: Jag har fått ett budskap att vi alla ska ta med oss någon hit som behöver det. Och det har jag gjort i dag.
Och plötsligt var jag inte längre den utomstående iakttagaren. Jag var föremålet för församlingens mission, det förlorade fåret. Det såg jag klart i ögonen på alla som vände sig om med ett mummel av amen och halleluja. Mötesledaren bad mig komma fram. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte var feg, så jag stegade fram.
Vår syster säger att du aldrig har talat i tungor, sa han. Hon vill att jag ska be för dig.
Jag täcktes inte säga att jag inte alls längtade efter att tala i tungor, men tänkte att förbön är ju alltid förbön, så jag gick med på att ställa mig på knä. Mötesledaren lade händerna på mitt huvud och började be. Efter en liten stund sköt det upp en varm känsla genom min kropp, och plötsligt förvandlades jag till en sodafontän. Det här säger jag inte för att förlöjliga något, det var just den bild som kom för mig: Jag kände hur varma bubblor i allt vildare fart strömmade upp och ner genom mig. Och så började min tunga röra på sig. Helt utanför mitt eget inflytande. Jag förstod att jag strax skulle börja tala i tungor. ”Nej!”, tänkte jag, ”jag vill inte! Inte här!” Då forsade bubblorna liksom uppåt och mötesledaren började tala ett språk som jag inte förstod. Det tackades och bads. Efteråt sa min förebedjare:
Anden sa att du är Guds barn, men att jag fick tala i tungor i ditt ställe.
Nu är jag 54 år och har aldrig talat i tungor. Ångrar jag i dag, 30 år senare, att jag inte gav efter den där gången och löpte linan ut? Nej, det gör jag inte. Det kändes inte riktigt rätt. Anser jag att tungotal är bluff? Nej, det gör jag inte, jag har ju känt kraften som strömmade.
Vad blev kontentan av mitt försök att rädda min vän från ”hihhuliter”? En lektion i att även religiöst högmod går före fall, kanske?
