”RESPEKT!” dånade Anna-Lisas röst över de församlade konfirmanderna. Vi är människor, och därför visar vi varandra respekt!
Nyligen ekade den uppmaningen på nytt i mitt huvud. Jag satt och småfnös åt en insändare som klagade över att kyrkan jämt ändrar på allt. Försöker kyrkan vara trendig och inställsam? frågade skribenten. Jag greps av en vild lust att skriva och be om adressen till skribentens församling, eftersom det hon beskrev är något som jag har längtat efter de senaste 40 åren. Inte en inställsam kyrka, men en som vågar ändra sitt språk och sina ritualer mycket, mycket frejdigare än nu.
Jag försökte mellan raderna utläsa om skribenten representerade dem som vill att kyrkan står för näpen och stämningsfull tradition och anser att sommaren är förstörd om någon har ändrat rytmen i Den blomstertid, eller om hon hörde till dem som tycker att det enda acceptabla sättet att förmedla kyrkans budskap är via välpatinerad frälsningsfraseologi. Men innan jag på allvar hade hunnit börja gotta mig åt alla andras enögdhet hörde jag som sagt Anna-Lisas röst: ”RESPEKT!”
Så jag backade och tänkte om, för det gjorde man om Anna-Lisa krävde skärpning.
Och jo – visst finns det skäl att respektera också så kallad kulturkristendom. Den bär inom sig en längtan efter att knyta an till en levande tradition, en längtan som ofta går mycket djupare än kravet på oförändrade psalmtexter. Svårare har jag att förstå att någon som ser kristendomen som en aktiv gudsrelation, en fråga om liv och död, kan nöja sig med att förmedla sin tro i en föråldrad förpackning som är svår att öppna. Det är faktiskt ett tecken på bristande respekt gentemot både budskapet och dem man talar till.
Kort därefter satt jag som ensam gudstjänstveteran i en kyrka full av pinfärska konfirmander. Det slog mig att hela gudstjänsten präglades av en dubbelsidig brist på respekt. Ungdomarna förväntades genomgående anpassa sig till liturgin och psalmerna, i stället för tvärtom. De var som middagsgäster som i stället för något ätbart får höra värdinnan recitera gammaldags recept, såna där som innehåller vackra men tyvärr inte tidlösa råd i stil med ”tvätta smöret och elda ugnen väl”. När det sedan blev dags för nattvarden stövlade många fram under prat och skämt och någon lyckades visst få bröd och vin två gånger, till allmän förtjusning. Å, vad jag önskade att Anna-Lisa hade varit där. Hon skulle ha fått oss både att förstå gudstjänsten och att visa respekt för det som är viktigt för någon annan.
Vårt bondförnuft säger oss att respekt är något man ska förtjäna. Gud är inte förnuftig på det viset: Han visar oss alla enorm respekt, ger oss till och med en fri vilja. Antagligen för att respekt är kärlek.
